Viljan att dela med sig av sitt seende

Ett långt CV hos en utställande bildkonstnär gör mig alltid misstänksam. Vad är det som ska bevisas och som inte kommer att framgå av verken? Och egentligen borde Luleåaktuelle Göran Boardys meritförteckning inte störa. För att ta del av samtida och även av obekanta historiska konstnärers arbeten behövs ofta ett slags introduktion. Ibland i mindre grad, som för den lätt igenkännbara konsten och för begåvade verk, ibland i en högre. Göran Boardys Target Seeker som visas på Konsthallen i Luleå hade behövt mer. Verket består av tre delar i rummet: två ljudsatta filmer som visar offentliga platser där man med jämna mellanrum fryser bilden av en individ, ett interaktivt datorverk och tre porträtt i form av utskrifter - och en filmad loop av utställningen som visas på hans hemsida. Man förstår genast att det handlar om övervakning och osynlig kontroll av individen, man förstår att Göran Boardy vill dela med sig av sitt seende. Däremot har verket mycket svårt att väcka några starkare upplevelse av vare sig de mer förväntade känslorna, hot och rädsla, eller av överraskande reflektioner. Inte heller fascineras jag av själva bildarbetet. Bortskämd av påkostade spelfilmer, Youtubefilmer, väl genomarbetade dokumentärer och tv-filmer i all oändlighet blir de fragmentariska bitar av verkligheten, ibland suddiga ibland med tydlig skärpa, från världens gator ackompanjerade av metalliska skärljud, överhörning och tung andhämtning som Boardy använt förutsägbart. Det interaktiva momentet känns i sin tur avslaget - varifrån kommer denna lust inom bildkonsten, vilken samtidigt tycks ifrågasätta kraften i iakttagandet, att få besökaren att "göra något" med verket? I samma stund underkänns förmågan hos betraktaren att skapa upplevelse genom ögat; interaktionen mellan människa och människa där verket är budbäraren. Tyvärr blir det interaktiva verket dessutom ofta, och precis som i Target_Seeker, bara halvt genomfört. Skälet är förmodligen för att ett verkligt utbyte är komplicerat att uppnå och riskabelt då det kräver slump, oförutsedda handlingar, och oväntade reaktioner. Vilka i sin tur påverkar både verket och konstnären, är en process. Boardys datorbaserade del saknar just sådana möjligheter. Betraktaren uppmanas välja ut målen bland de gående, markören ser ut som ett slags kikarsikte, och ur en lista på troligen påhittade egenskaper fritt välja vilka som gör dem farliga eller ofarliga för övervakaren. Men programmet är långsamt och mina urval får inga som helst konsekvenser för varken den listade eller mig, mina moraliska betänkligheter stannar därmed på noll. Det som visas i Konsthallen i Kulturens hus är därför, utan att förta värdet av Boardys ambition att utforska frågan om vart den övervakningen kan leda och hur det drabba våra identiteter, snarast en slags skiss och en riktigt tjock katalog med idéerna presenterade möjligen varit på sin samtidskonstnärliga plats. Men framför allt något som förmedlat det obehag inför systematisk kontroll och elektroniska spår som Boardy tycks vilja gestalta. I stället lämnar utställningen mig precis lika oberörd som när jag tillvänjd passerar en övervakningskamera.