Fjolårets stora succébok Stoner skildrade någonting familjärt, ett stillsamt akademiskt yrkesliv och ett katastrofalt äktenskap. Butcher's crossing har en helt annan scen, nybyggarliv runt 1870 i trakterna under bergen i Kansas.
De inledande scenerna kunde vara från en välspelad västernfilm, en ung (och väluppfostrad) man Will Andrews stiger av diligensen, dragen av mulor, det dammar om bootsen och han hittar ett hotellrum och nästa dag också en skinnhandlare, vägledd av garveriets hemska lukt. Stålbadet som därefter följer skildras med just denna sakliga uppriktighet som gör Williams böcker omöjliga att lägga från sig, strapatser, umbäranden, buffeljakt i dalgångarna, blod, slakt, inälvor, djävulsskap och stilla ögonblick av lycka.
I det klassiska sammanhanget hade det hetat att han formas till man och människa av sina umbäranden, kanske är det också vad Williams berättar, han är inte mycket för anvisningar eller sensmoraler. Will präglas onekligen, men egentligen blir man som läsare inte så fäst vid honom, det är alla händelser, all historia, allting man inte visste om denna Frontier som fascinerar. Buffeljaktens oerhörda omfattning, skinnens väldiga marknadskraft och användbarhet, detta utbrott av nytt samhälle i vildmarken.
Bisonjägarna är av olika slag. Om Will Andrews är den unge mannen som följer sitt spår efter ödets och faderns anmaningar är Schneider profitören som läser bufflarna som kapital. Samtidigt kan han resa invändningar mot Miller som aldrig vill upphöra med sitt dödande, sitt liv som jägare, sin formliga utrotning av hjorden de förföljer.
Butcher´s Crossing börjar som en pojkbok men blir alltmer en utvecklingsroman. Will har ju studerat tre år vi Harvard innan vildmarken lockade, hans utmaning är självvald, de andra fribrytarna har drag av helt andra arketyper, vildmarksmänniskor, lycksökare.
Och Williams saklighet är som sagt stor, vad ni inte tidigare visste om buffeljakt lär ni er i denna roman. Livets saklighet, det som drar fram oavsett vår moral och våra värderingar, men inte fritt från våra iakttagande blickar. Vilka, jag misstänker, även rymmer det vi kallar mänsklig sanning.