Tre år från 60 reser Kristina Lugn ut i världen. En vistelse på Västbanken ska följas av en monolog på Dramaten. Men först väntar två andra urpremiärer och en ny jazzskiva. Och i botten denna ständiga längtan tillbaka till dikten.<br> ? Livet är så häpnadsväckande kort. Jag hittade en krönika som jag skrev i Kommunalarbetaren när jag var kanske 30 år. Då tyckte jag att livet var nästan slut. Jag har ägnat en stor del av mitt liv att tänka så, jag har romantiserat döden, varit väldigt deprimerad, det är mycket väsen för ingenting. Om jag skulle begå självmord nu skulle det vara som att sänka ett ruttet fartyg.<br>Kristina Lugn skrattar.<br>I november fyller hon 57. Kanske har hon tio år till då hon kan arbeta som nu. Hon vill vidga perspektiven och få in fler aspekter i sitt författarskap. ?Det är en absolut nödvändighet?. Hon vill göra något för sitt rödhåriga lilla barnbarn.<br> ? Jag tänker på den här lilla Hilda, att jag ska kunna säga till henne att jag gjort någonting för att det ska bli bättre, att jag inte bara hållit på med att jag är ful. Att jag haft några andra intressen också.<br>?Jag är ingen schlager, jag bara handlar om samma saker? börjar en dikt i hennes senaste diktsamling. Ytterst tycker hon att det är en kulturpolitisk handling att skriva om ?banala teman?, om kärlekslängtan och rädsla för döden. Målet är att göra det på ett sätt att människovärdet höjs, att stärka människors tro på sin märkvärdighet, för att citera en replik ur en av höstens pjäser.<br>Betraktare<br>I våras reste hon till Palestina. Under tre veckor intervjuade hon israeler och palestinier för att få material till en ny pjäs på Dramaten, en monolog som hon ska framföra själv i vår. Det var en omskakande resa, den förändrade henne. Samtidigt åkte hon dit och tittade på deras förtvivlan.<br> ? De svälter inte men lever i en ockupation, det finns inget hopp. Det blir som när man har en sjukdom, man kan inte tala om något annat. Ockupationen berövar dem möjligheten. Då förstod jag vilken lyxartikel det är att ha friheten att vara deprimerad, att ha en ålderskris. Där handlar det om att leva eller dö. Jag tänker att det är ansvarslöst av mig att åka dit och sen åka hem igen. Jag borde göra något.<br>Du skriver en pjäs.<br> ? Ja, men det hjälper inte dem.<br>Du vet inte vad du sätter igång.<br> ? Jo, men livet är så kort. Jag skulle nog engagerat mig mer politiskt.<br>Läskunnighet grunden<br>Högt funderar hon över det nya klassamhället, över nedrustningen av folkhemmet. Över varför vissa människor reagerar så aggressivt på statliga kulturanslag. Hon önskar sig en kulturminister från kultureliten.<br> ? Om man säger fotbollseliten, då tycker alla åh, hurra. Men säger man kultureliten är det bara negativt. Om jag läst en bok som inte säljs på pockethyllan i Konsum betyder det i princip jag är en arrogant skitstövel. Det finns en omvänd snobbism, det är jättefult att ha läst den där Bourdieu, eller att kunna något på franska, då är man ett as.<br> ? Det vore fantastiskt med en kulturminister som hade som passion att rusta folkbiblioteken igen. Läskunnigheten är grunden till demokrati och frihet. Om man inte kan orientera sig i språket beskärs friheten, språket är viktigast av allt.<br>Kristina Lugn<br>Bor: På Södermalm<br>Aktuell i höst: Med urpremiär av Vera på Dramaten, en pjäs om en kvinnlig bokförläggare och ett havererat ledarskap. Med Det finns ett liv där borta i Vällingby på Stockholms stadsteater, en nyskriven pjäs om drömmen om mönsterförorten, folksamhället. Med Jag vill aldrig mer vara ful och ensam, jazzskiva med Esbjörn Svensson, kommer i september.<br>Läser just nu: Slow man, JM -Coetzees nya roman, ännu inte utgiven. Jag ska skriva om den för en tidskrift. Jag tycker mycket om honom.<br>Om sommaren: Man haussar upp julen och sommaren så mycket, sen är det den här fixeringen vid vädret. Vackert väder betyder kokhett ute.<br>
