Viktig film vid rätt tidpunkt

I filmens centrum finns en kvinna vid namn Lillemor, ursprungligen från Norrbotten, som var löpsedelsstoff för några år sedan. Hennes brott förargade de flesta kvällstidningsläsare. Plötsligt hade Lillemor fått ett nytt namn - "HIV-kvinnan". Brottet i fråga var att Lillemor skaffade barn och gifte sig med en man utan att berätta för honom om sin sjukdom. Hon fick friska barn och mannen smittades inte. Fängelsestraffet blev ändå hårt. Två och ett halvt år. Men hur kunde hon? Enligt Lekfalks film var Lillemors misstag att hon bara var mänsklig. Samhällets stigmatisering av hiv och aids gjorde att Lillemors förträngningsmekanismer drog igång. Hon var knappt medveten om att det fanns en dödlig sjukdom i hennes blod. Eller på något sätt visste hon, men ändå inte. Jag vet, det är komplicerat. Det är upp till betraktaren att tro på Lillemors förträngningsmekanismer. Hon åt bromsmediciner och gick på läkarkontroller ett par gånger per år. Varje gång fick hon höra att virusnivåerna var mycket låga - knappt mätbara. Men ändå. Det är svårt att tro. Samhällets uppfattning om hiv håller på att förändras radikalt. Man kan fortfarande bli sjuk i aids och dö, men bromsmedicinerna är så pass effektiva att många anser att hiv endast är en kronisk sjukdom. Lekfalks film kommer alltså lägligt. Det rödgröna blocket vill till och med lätta på informationsplikten, som innebär att man måste berätta för sin partner att man är hiv-smittad, även vid säkert sex. Det som Lekfalks film gör allra bäst är att göra denna "hiv-kvinna" till en riktig människa. Ofta beskrivs människor med hiv som oansvariga, men här har vi en kvinna som förälskade sig i en man på 1980-talet, som 19-åring. Blev smittad. Lillemor kunde ha varit nästan vilken vanlig tjej som helst, vilken mamma som helst. En mamma som helst av allt vill vara med sina barn. Scenerna är många där Lillemor försöker förklara och reda ut. Lekfalk är närvarande när kvinnans liv slås i spillror då hon börjar avtjäna sitt fängelsestraff. Hon är med när Lillemor kämpar för att få träffa sina barn. Det finns många fallgropar här som Lekfalk undviker galant. Grunden till Lillemors misär är inte bara hiv-smittan, utan även en hätsk vårdnadstvist. Genom att inte utforska tvisten i detalj blir filmen mer generell och allmängiltig. I stället för att handla om vem som är "god" och vem som är "ond" skildrar filmen mänsklig bräcklighet och ett påtvingat utanförskap. Hur kunde hon är långsamt berättad med vackra bilder i alldagliga miljöer. Ibland är den påfallande statisk. Trots det är Lekfalks film intressant - hela vägen.
Joni Nykänen

Viktig film vid rätt tidpunkt

Hur kunde hon. Det är titeln och den drivande frågan i Luleåfilmaren Ingela Lekfalks dokumentärfilm, som får tre Kurirhästar i betyg.