Och jag lovar. Det berör. Det är ett djupt smärtsamt stycke samtidshistoria om skam, missbruk, fattigdom, ilska och förtvivlan. Men främst en historia om kärlek. Kärleken till en bror som växte upp i samma dysfunktionella familj men responderade helt motsatt på föräldrarnas alkoholmissbruk. För medan Anni, gestaltad av Anna Maria Käll, tar ansvar, utbildar sig och skaffar egen familj faller brodern Sami, spelad av Yngve Dahlgren, allt djupare ner i det självupptagna missbrukets avgrund via OBS-klass och faderns våldsamma uppfostringsmetoder.
Kanske tydligast gestaltad i scenen där de två syskonen sjunger psalmen Härlig är jorden efter faderns död. Anni i förtvivlan, medan Sami står med heroinsprutan redo att döda känslorna i ytterligare ett rus.
"Hade han egentligen någon chans?", undrar Anni samtidigt som hon brottas med ilskan över broderns svek och självupptagenhet. För även om föreställningen, med Annis berättelse i fokus, främst behandlar begreppet anhörig finns ytterligare en botten - en känga mot samhällets utstötningsmekanismer och välfärdens nedmontering. Egentligen allas vår tendens att undvika och förtränga denna undanskymda del av vår moderna historia som stavas fattigdom i en välfärdsstat.
Föreställningen Håpas du trifs bra i fengelset är en dramatisering av Susanna Alakoskis roman med samma namn som utkom år 2010. Precis som i hennes prisbelönta debutroman Svinalängorna från 2006 står en finsk familj i centrum med missbruksproblematik som härrör från den första generationen som kom till Sverige med hopp om ett bättre liv. Men nu är det de vuxna barnens öden som får sin historia och likt dokumentärfilmaren Stefan Jarls Mods-trilogi undersöks det sociala arvet utan att ges ett entydigt svar.
Dock är det en skicklig dramatisering av den korthugget skrivna romanen. Texten bär långt. Ett tungt ansvar vilar på Anna Maria Källs gestaltning av Anni och Källs håller för det mesta under den 90 minuter långa föreställningen med god hjälp av stark text och förmåga att skildra motstridiga känslor. Skammen, skulden, ilskan och kärleken. Visst, det levereras.
Yngve Dahlbergs gestaltning av tjackpundaren Sami kan dock bara ges lovord. En tacksammare roll förvisso. Han vandrar in och ut ur systerns liv likt missbrukarens flyktiga närvaro, bidrar till hennes berättelse, skriver inte sin egen. Han får publiken att skratta liksom förundras och äcklas. Det är inte vackert att se en missbrukares förfall.
Sammantaget ett stycke viktig dramatik där osynliggjorda blir synliga. Om att inte nå fram och om försöken att komma igen på nytt. Men kanske främst saknaden efter någon man har men som ändå inte finns där och en kärlek lika stor som livet självt.