Denna antisemitism fanns särskilt i östra delen av Europa. Tyskland och tyskarna har, någorlunda, gjort upp med sitt nazistiska och antisemitiska förflutna. Men många av dess grannländer har inte gjort det, eller bara gjort det i begränsad grad.
Ett sådant är Polen. Där har en judefientlig kultur gamla anor och verkar finnas kvar i oväntat hög grad. Om denna antisemitism får man chockerande kunskap i Anna Bikonts bok Vi från Jedwabne.
Bikont är journalist på en stor polsk tidning och börjar hösten 2000 skriva artiklar om massmord på judar i Polen under andra världskriget.
Boken handlar om mördandet av den judiska befolkningen i den lilla polska staden Jedwabne 10 juli 1941. Det chockerande är att det var grannarna som mördade judarna.
Bakgrunden är att judar har bott i denna del av Polen i flera hundra år. Vid slutet av 1800-talet utgjorde de en majoritet i Jedwabne. I slutet av 30-talet utgjorde de en betydande minoritet.
Utvecklingen i Polen bar likheter med den i Tyskland från runt 1930 och framåt. Båda drabbades av den ekonomiska depressionen, med hög arbetslöshet.
Nationalistiska partier hade framgångar i valen i båda länderna. Sedan en samlande ledare i Polen dött 1935 tilltog de nationalistiska strömningarna och med dem förföljelserna av judarna, ofta i pogromer då judars egendom förstördes och judar dödades.
Ofta var den katolska kyrkan och dess tidningar de främsta uppviglarna med svartmålning av judar. Den judiska befolkningen i Jedwabne, och andra orter, fortsatte ändå vid 30-talets slut med sina sysslor, som smeder, skräddare, bagare, slaktare, kvarnägare, körkarlar med mera.
Trots att judarna, liksom katolikerna, var polacker vad gäller medborgarskap sågs de som annorlunda av de kristna polackerna. Religionen spelade central roll för båda grupperna. Men med ökade nationalistiska strömningar började judarna ses som bara judar, och inte polacker, av katolska majoritetsbefolkningen.
Judarna var ofta flitiga och framgångsrika i de verksamheter de bedrev. Det skapade även en ekonomiskt grundad avundsjuka mot judarna, utöver de religiösa skillnaderna.
Fientligheten mot den judiska minoriteten från det polska, katolska majoritetssamhället var stor när kriget bröt ut i september 1939. Jedwabne hamnade då i den sovjetiska delen av det Polen som delades mellan tyskar och ryssar. I ett år och nio månader var Jedwabne ockuperat av Sovjet.
Både judar och katolska polacker förtrycktes av sovjetiska regimen, men för många judar var det ett förtryck som byttes mot ett annat. För de katolska polackerna var det en försämring.
22 juni 1941 anföll Hitlertyskland Sovjet. Jedwabne blev ockuperat av tyskarna. I grannstäder utbröt massakrer på judar runt 1 juli. 10 juli mördades nästan alla judar i Jedwabne av sina polska grannar. Minst 300 judar brändes inne i en lada och ungefär lika många dödades på andra sätt. Kanske dödades uppåt 1 600 judar i Jedwabneområdet under några dagar.
Bikonts bok är smärtsam läsning om hur lågt människor kan sjunka och döda andra människor, förblindade av hat, som gör att de inte ses som människor längre.
Såväl individuella som strukturella mekanismer verkar i situationer som denna, om man ska söka förklaringar. Psykologisk, kulturell, historisk, propagandamässig masspsykos är verksam i en situation som den som ledde till denna förintelse av judarna, genomförd av deras grannar.
En faktor finns i bakgrunden om att de nazistiska tyskarna som ockuperade Polen från sommaren 1941 uppmuntrade dödliga våldsaktioner mot judar. Hur stark den ska anses vara är oklart. Tecken finns på att polackerna agerade mer omfattande, snabbare och hårdförare än vad de, mänskligt sett, borde ha gjort.
Detta massmord på judar har oavsett anledning skett och Bikonts bok är ett ovärderligt dokument som genom ambitiös kartläggning med intervjuer och genomgång av historiska dokument lägger ett förintelsens fasansfulla pussel.
Det är för övrigt tragiskt att Jedwabnes invånare som ofta är ättlingar till mördarna och ibland de åldrade mördare, bekanta och grannar i hög grad håller fast vid lögner om sina och förfädernas ohyggliga brott, då Bikont samtalar med dem.
Anna Bikonts bok är viktig, för historisk kunskap, för framtiden och för mänskligheten.