Vikten av att knyta stormen

Vi sitter i ljudteknikern Mikael Brodins studio ute på Kronan där inspelningarna av hennes pjäs Stormknyterskan just avslutats efter intensiva arbetsdagar. Tillsammans har de gjort radioteater tidigare och hon gläds mycket över samarbetet. - Mikael Brodin är så kreativ, han är villig att prova allt. Själv tycker jag ljudet är så otroligt viktigt och den här gången har vi också spelat in vissa scener utomhus, för att det ska låta så levande och autentiskt som möjligt. Stormknyterskan handlar om en ung flickas väg genom en stormig uppväxt i Luleå och Jukkasjärvi och i sitt skrivande har Åsa Simma inspirerats av två samiska metaforer. Kulturell mångsysslare
- Vi brukar säga att människan ska tvättas i sju vatten genom livet, som inte alltid är enkelt för någon av oss. En gång frågade jag vad som var det allra första man måste lära sig för att bli nåjd och fick svaret att man först och främst måste lära sig att knyta stormen. Både den som viner utomhus, men också vinden inom oss. Som den kulturella mångsysslare hon är har hon på senare år lämnat allt större utrymme för det egna skrivandet. Förutom Stormknyterskan sitter hon just nu och arbetar med ett långfilmsmanus - ett modernt samiskt familjedrama. Till sin hjälp har hon dramaturgen Kirsi Vikman, som bland annat skrev manus till Klas Härös Den bästa av mödrar. Många resor
Åsa Simma har ofta beskrivit sig själv som nomad i själ och hjärta och ibland skojat om att hennes hem finns där det finns bete. Förutom att det senare är en bra metafor för en frilansande mångsysslare i största allmänhet är rörlighet något man gärna förknippar med henne, som redan som mycket ung lämnade Idivuoma för jojkturnéer runt hela Sápmi, teaterskola i Danmark, indianreservat i Kanada och samarbeten med urbefolkningar över hela världen. Under några år bodde hon tillsammans med sin familj i Helsingfors där hon arbetade med ett längre projekt i samband med kulturhuvudstadsåret. Därefter gick flyttlasset vidare till Stockholm. I samma veva knöt hon också närmare kontakter med Samiska teatern, men tackade nej till fortsatt chefsskap eftersom kravet var att hon skulle bosätta sig i Kiruna. - Min äldste son som då var 13 år satte ner foten och vägrade att flytta igen. I stället skrev hon kontrakt med produktionsbolaget Intercult, vilket innebar en hel del turnerande. - När jag insåg att jag hade rest 290 dagar på ett år förstod jag att det fick räcka. Det kändes som om min kropp ständigt befann sig på väg, jag var tvungen att stanna upp. I den situationen föll sig skrivandet naturligt. Så har det ofta varit för mig, saker och ting har kommit till mig rätt i tiden och jag har aldrig tvingats göra saker som jag inte haft lust till, säger Åsa Simma. Jobbar utomlands
Fortfarande blir det många resor, eftersom en del av karriären är förlagd utomlands. Hemma i Sverige samarbetar hon en hel del med saxofonisten Jonas Knutsson och i sitt andra hemland Norge ingår hon i flera filmsamarbeten. Bland annat deltar hon i en arbetsgrupp som på uppdrag av den norska staten är i färd med att skapa ett samiskt filmcentrum i nordnorge. En del av den ekonomiska grundplåten är redan lagd av staten som tillskjutit 1,5 miljoner norska kronor till projektet. - Och så har jag ju mina renar, säger Åsa Simma, som ärvde en hjord av sin bror som avled för några år sedan. Klart hon funderade den gången, borde hon ändå inte flytta norröver? - Jag åker ofta upp och trivs mycket bra. Men jag behöver också det andra, staden och framförallt mitt arbete. För mig är det där ingen konflikt. Det en tillgång.