Vikingmetall-soppa med många ingredienser

Månegarm kokar Viking metal-soppa med många ingredienser. Mycket folkmusik, lite afterski, lite James Hetfield, flera doser Ronja Rövardotter, en gnutta Ebba Grön och en skopa fioler. Resultatet smakar inte mumma.
Månegarm blir jag inte riktigt klok på. Låt mig ta låten Mina fäders hall som exempel. Hård, tung start naturligtvis, herregud vi är ju på Nordic Rage. Sedan vänder det och ett parti som taget ur Ronja Rövardotter lägger sig över lokalen. Spanar bakom bandet för att se om Mattis ska buffla in på scenen. Avbryts av likheter med Ebba Gröns Staten och kapitalet som övergår i Metallicas Master of puppets innan det mörkaste i sångaren Erik Grawsiös röst plötsligt byts mot en fotbollsrefräng. Allt i en blandning av folkmusik och metal, pålagt fiolspel och tunga riff.
Låter det rörigt? Bra, för det var det också. För om inte förvirringen vore nog hittills blir den än större när mullrande gitarrer och röster tystnar. Grawsiös mellansnack är värdigt valfri afterski-trubadur på valfri svensk skidort. ”Hur mår ni? Nä, bättre kan ni! Hur mår ni? Såja, det tar sig som mordbrännaren sa” eller ”här kommer en ny rackarbajsarökare från vårt nya album” ger stor kontrast till den svarta backdroppen med röda mönster i runstensstil. Även mot Nordic Rage-besökare är det hurtiga, käcka snacket missanpassat. Det visar sig också när baren som ligger 20 meter till vänster om scenen är mer välbesökt än området framför scenen. Alla kvällens band tilldelas 40 minuter var och när Månegarm är tio, tolv minuter sena upp på scen blir det en kort spelning. När Nordman återuppstått med längre hår, mycket mörkare röst och metalband bakom sig är det helt okej.