Vidgar synen på oss själva

Anton Tjechov (1860 - 1904) är den mest spelade dramatikern i världen efter Shakespeare. Det är nästan alltid hans fyra pjäser Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården som sätts upp. Ändå hade han tidigare skrivit en rad enaktare vars tema ofta är "den inställda festen", svikna förväntningar av olika slag. Farserna och förväxlingskomedierna påminner rätt mycket om commedia dell’ arte. Man kommer också att tänka på Charlie Chaplins filmer. Varför skrev han så banala humoresker? Forskare har ofta missat att han ville frigöra sig från en stelnad teatertradition genom att parodiera den. I sin nyutkomna biografi Tjechov och friheten säger Lars Kleberg, professor emeritus i ryska, att gränsdragningen mellan den "komiske" och "den seriöse" Tjechov är konstlad. Hur har författaren tänkt när han koncipierat sina verk? Det är inte gott att veta. Tjechov ändrade oavbrutet i sina manus. Han förstörde systematiskt alla utkast. De cirka 4.400 bevarade breven borde, tycker man, kunna ge en del besked. Problemet är emellertid att han där, lika väl som i de stora pjäserna, låter alla svar hänga i luften. Tjechov dolde omsorgsfullt sitt författarjag i allt han skrev; det var hans stilideal. I verkliga livet dolde han också sig själv bakom masken av raljeri och uppsluppet nojs. Hans till sist lagvigda Olga Knipper, skådespelerska vid Konstnärliga Teatern, kunde bli galen på honom. Sluta skoja! Han hade verkligen vanan inne. De oräkneliga kåserier, anekdoter, gåtor, horoskop och parodiska småstycken som han öste ur sig för skämtpressen bär syn för sägen. Helt ung började han nämligen som radskrivare. Han gömde sig bakom inte mindre än 52 pseudonymer, den vanligaste var dock Tjechonte. Samtidigt utbildade han sig till läkare. När han var 25 år visade sig de första tecknen på den lungtuberkulos som tog hans liv. Trots att han själv var läkare bortträngde han nästan helt till slutet sin sjukdom och vägrade låta sig undersökas. Hans liv var en lång kamp både mot orden och sjukdomen. Tjechov var alltid ytterst osäker på värdet av det han skrev. Lev Tolstoj prisade hans novellistik som närmast ojämförlig men dramatiken förstod han inte: "Handlingen står ju och stampar!" Han ville inte inse att det viktigaste i pjäserna är det som inte händer - även om det kunde ha hänt. Att fråga sig vem som är huvudperson i Måsen är meningslöst eftersom perspektivet hela tiden skiftar. Sympatierna förflyttar sig från den ena till den andra, och så tillbaka. Situationen övertar handlingens och rollgestalternas centrala funktion som Kleberg uttrycker saken. Biografins övergripande tema är frihet. Men Tjechov säger inte hur den ska se ut. Han upprättar i stället en hel katalog över hindren för dess förverkligande. Sociala tvångströjor, tankar på en förlorad idyll, misslyckade flyktförsök - Tjechovs människor springer i cirkel som hunden efter sin svans utan att nå den. Lars Klebergs insiktsfulla biografi vidgar inte bara vår syn på Tjechovs författarskap utan också synen på oss själva. Vi kanske borde vakna och börja se varandra. Inte bara förvridna skuggbilder som vi kallar varandra.