Vid sidan av välståndet

Susanna Alakoski Svinalängorna Bonniers  Det är också långt från proletärromanens förhoppningar, det är för sent i det Sverige som bygger 60-talets välstånd med finska invandrare och en industri som kör högvarv som normaltillstånd. I romanens början inspekterar familjen den nybyggda lägenhetens glänsande finesser och jämför med den gistna fattigdom man lämnat. Allt har man dock inte lämnat, superiet har följt med och detta är en roman om hur ett barn lär sig finna väg genom en alkoholistfamiljs larmande helvete. I lakoniskt korthuggna meningar färdas Alakoski genom en barndomsvärld av långsamt upptrappat elände och sönderfall. Fylleperioder med kaos följs av nykterhet och en åtminstone nödtorftig ordning. Periodsupandet bildar livets rytm, berättarjaget Leena lär sig tidigt begynnelsetecknen: ?tygpåsen på cykelstyret, mjölkglasvinglasen, mammas skrikande och allt snabbare kroppsrörelser och pappas sätt att stirra i golvet, svära?. Det vore en ohygglig läsning av det obevekliga sönderfallet om det inte vore för humorn, de märkliga utvägarna, livsviljan och envisheten som bor i den lilla flickkropp som är Leenas. Man kan inte sluta läsa, det vore helt enkelt osolidariskt med henne, hon behöver någon för sina ord. Hon är inte alldeles ensam, hund och katt är troget sällskap och en slags stabilitet, kompisarna finns också och så den ständigt nyktra Helmi, en av få normala vuxna i detta inferno. Och så stunderna, dagarna av normalitet när en stor frid breder ut sig i Alakoskis rader. Tystnad och vila, föräldrar som rör sig helt vanligt, säger helt vanliga och vänliga ord, lagar mat, pratar och donar. Det mest smärtsamma är att allt kunnat vara annorlunda. Det var aldrig särskilt långt över till något klokare för de bägge föräldrarna. I begynnelse är modern en bokslukande och klarsynt kvinna, minnesgod och nyfiken, och fadern, ja han går åtminstone till arbetet regelbundet, och han har ännu inte börjat misshandla mamman. Men de väljer bägge dyngfyllan istället för livet. Det är den allra värsta insikten i Alakoskis skildring. Det hade allt kunnat vara annorlunda. Om föräldrarna vägrat arvet, om de bara orkat vara som folk. Leena har huvud och kraft. Hon klarar både blockflöjt, simträning och skolan bättre än de flesta. Hon är livets trots allt. Hon vägrar arvet. Hennes blick går rakt igenom misären, föräldrarnas förnedring, socialhjälpens hjälplöshet, avgrundsdjupet till de välbeställda med villa och överflöd. Susanna Alakoski har skrivit en svart och klok roman, hon har också orkat behålla medkänslan med dessa människor som i nutid alltmer betraktas som oberörbara. Det är märkligt och starkt.