Vi skriver hösten 1989. Jag håller på att få en visdomstand och drar en barnvagn med vår förstfödda längst Sveriges sydligaste kust.
Jag lånar böcker om fjärilar, för jag har aldrig sett så många och så vackra tidigare. Och så har de fina namn.
Jag har panorama fönster från sovrummet, ut över havet, där svanarna simmar i månljuset.
Jag dricker kaffe på Lunds kaféer, beundrar Giacomettis statyer på Louisianas konsthall och handlar färsk fisk av fiskarfrun i byn.
Från tv-soffan följer jag händelserna i Östeuropa, ser euforiskt Berlinmuren falla, och tänker att min nyfödda dotters värld kommer bli finare än min.
Det var en lycklig tid på alla sätt och vis. Ändå. Jag längtade hem.
Jag fann dimman förvirrande, liksom rikedomen av fruktträd och dessutom tyckte jag att korna var fula.
Det var som att själen själv skrek efter tallskog, snö, lingontuvor och ishavsvindar när jag vandrade i bokskogen. Nej, mitt inre hörde inte hemma Skåne. Och när beslutet skulle tas valde vi varken Köpenhamn eller Stockholm. Istället vände vi norrut igen.
Alla dessa minnen sveper över mig när jag lyssnar till alla unga poeter under förra helgens regionfinal i Poetry slam. Röster som berättar om dolt förakt för de unga i dag som faktiskt inte längtar efter äventyr i världen utan finner ro på den plats de fötts och vuxit upp.
De kallas losers, som att själva längtan bort är en kvalitetsstämpel i sig. Att utveckling är lika med fysisk rörelse - att flytta därmed ett självändamål i sig.
Och jag undrar hur det blev så.
Jag vet inte hur många av er läsare som minns 7 april-rörelsen. En folkrörelse där kampen handlade om att inte tvingas lämna Norrbotten för att få jobb. Nej, jobben skulle finnas här under sloganen: "Vi flytt int". I grunden en stolthet över vem man är och den plats man befinner sig på. Och det var i det tidevarvet min generations ungdomar växte upp.
Därför var det inget stort beslut att efter flera år i södra Sverige flytta hem igen, trots vänner som överseende skakade på huvudet och undrade över våra livs- och karriärval.
Och med facit på hand, vad är ett livs- och karriärval?
För att citera en stor man med mycket visdom:
"The planet does not needmoresuccessful people. The planet desperatelyneedsmorepeacemakers, healers, restorers, storytellers and lovers of all kind"
Dalai Lama
Mer behöver inte sägas, förutom Glad Påsk!