Ebbot Lundberg befinner sig i en studio belamrad av grejer när Kuriren når honom i Göteborg. Han beskriver det som att vara i "en lekstuga".
I morgon lämnar den kaftanklädde giganten lekstugan för att ställa sig på restaurangscenen i Kulturens hus i Luleå, sannolikt den sista spelningen före skivsläppet nästa år. Resten av hösten ska bandmedlemmarna gnugga sig mot varandra i arbetet med plattan.
- Sedan blir det den gamla vanliga karusellen. Vi får se hur och när det blir turné, men det känns väldigt kreativt nu, säger Ebbot Lundberg, som tror att nya albumet kommer att leverera igenkänning.
"Klia sig i huvudet"
- Det är ju vi, med vårt speciella sound. Jag tror inte att någon kommer att klia sig i huvudet direkt, säger han.
Bandet bildades 1995 och har rönt ofantliga framgångar nationellt såväl som på den internationella arenan. Hur många svenska band kan exempelvis skryta om att ha blivit uppraggade av Bono. Soundtrack of our lives värmde upp Ullevi åt U2 2005.
Kärt återseende
Men nu är det alltså Luleå som gäller, ett kärt återseende för Ebbot Lundberg.
- Vi tyckte att det var ett tag sedan, att vi måste hålla ångan uppe i norr. Nu är vi ju mitt uppe i studioarbetet, men får ge järnet. Tyvärr är vi utan vår organist, vet inte om vi ska ha någon som hoppar in. Men vi ska vara i toppform och göra vårt bästa, vi har bara bra minnen från Luleå.
Bandet äntrar scenen vid 23-tiden på lördagens stora fest, öppen för allmänheten, som Luleå tekniska universitet arrangerar i firandet av sitt 40-årsjubileum. Låtordningen är inte spikad men enligt Ebbot Lundberg blir en mix från bandets digra produktion, kanske också enstaka låt från den kommande skivan.
"Lite av varje"
- I och med att vi inte har spelat på länge blir det lite av varje från alla plattor. Det är svårt att välja, säger han.
Hur Ebbot Lundberg, känd för sina yviga kaftaner, ska klä sig för kvällen är ännu inte bestämt.
- Jag får kolla om det har kommit något nytt på klädfronten. Det beror också på hur jag växer, om jag vuxit på längden eller bredden.
Kuriren frågar hur bandet lyckas hålla samman, år efter år.
- Vi ses inte så ofta när det inte är något särskilt som ska göras, och när vi sedan träffas sitter det bara där. Vi skulle passa in i Norrland för vi behöver inte prata mycket med varandra.