Vi kom till Brittas restaurang

Ytterligare en väldigt väl investerad lördagskväll, i det att man valde att inte sitta hemma och stirra tomt (på tv eller valfritt annat) utan i stället tog sig till Kulturhusets välfyllda mindre sal och där upplevde en dryg timme tillsammans med Britta Persson och hennes yvigt kaxiga band. Jag erkänner oförbehållsamt och rakt av att jag, så när som på en och annan radiospelad låt (som exempelvis den mycket motståndskraftiga Meet The Bear), inte hade den allra största kollen på den 29-åriga Britta Persson före lördagskvällens spelning. Jag kan inte heller säga att jag hade hört (eller ens hört talas om) majoriteten av det dryga dussinet låtar som kvällens spelning innehöll. Men jag märkte strax att jag gillade den ena efter den andra av dem. Mycket och utan något som helst besvär alls. Med en kroppskonstitution som en lätt övergödd solsticka och med en rymlig vit skjorta löst draperad över sig kom Britta Persson in på scenen och påminde mig direkt, lite allmänt så där, om engelskan P.J. Harvey. Men ganska omedelbart slog hennes karisma till och utvecklade sig motståndslöst, i melodier med titlar (men det är säkrast att jag garderar mig här och meddelar att jag inte alls är helt säker på alla låttitlarna, eftersom det bara var i undantagsfall som de formellt presenterades) som Meet Me In The City, Ready To Move On och If You Don’t Love Him, många av dem utmanövererade från hennes nya skiva Current Affair Medium Rare. Karga och berättande texter på regelmässig engelska, alla målade med övergångsställes-bred pensel och utstrålande stor, tvättäkta och helt okonstlad kraft och stärkande känsla. Bakom henne släppte de tre grabbarna (gitarr, bas, trummor) i det som hon kallade sin "Superfemma" villigt loss allt vad de hade och speciellt trummisen besvärades eventuellt av ett starkt och oförlöst Keith Moon/John Bonham-komplex, eftersom han bokstavligen var så förälskad i sina kaggar att han endast under direkt hot kunde förmås att lugna ner sitt spel på dem (Britta Persson fick vid ett tillfälle kämpa hårt för att få ljudutrymme att yttra sig men - sade jag att han var dålig, gjorde jag det? Kanske överentusiastiskt insisterande, men inte dålig). Vid ett tillfälle hade hon expanderat "15 sekunder vid ett övergångsställe i Stockholm" till en deppig meditativitet på 4 minuter. Helt beundransvärt och bra. En annan sång var dedicerad till en, åtminstone möjlig, pojkvän ("men om det inte har blivit någon reaktion på låt oss säga ett halvår, så är det bara att gå vidare"). Don’t Want You Feeling Sad var ytterligare ett annat välformulerat och magibetonat ögonblick, under detta fridfullt kvalitativa lördagskvällsbesök på denna Brittas förträffliga musikrestaurang (referensen är alltså självsvåldigt plockad från Gösta Linderholm och Sveriges Jazzbands tidiga 70-talshit). Ann-Sofie Lundin, på tamburin, körsång och allehanda kompletterande instrument, bidrog också med hemlighetsfult suggestiva arm- och kroppsrörelser av onekligen stor dignitet. Tillsammans formade de alla detta till en speciell liten upplevelse, långt utöver det förväntade. Gediget bra, Britta P. Riktigt mycket!

Vi kom till Brittas restaurang

Ytterligare en väldigt väl investerad lördagskväll tycker Kurirens Rolf Nilsén, som i Kulturhuset upplevde en dryg timme tillsammans med Britta Persson och hennes yvigt kaxiga band.