De sitter i en bil. San Diegos stränder svischar förbi. Målet är Hollywood, LA. Där ska den svenska elektropopduon göra en sista spelning innan de reser hem igen. Till Sverige. Och faktiskt till Luleå.
Ja, det var många som höjde på ögonbrynen när Kulturens hus bokade superhyllade Niki and the dove tidigare i höstas. Vill DE komma HIT, liksom.
Gustaf Karlöf, som tillsammans med Malin Dahlström utgör Niki and the dove, får be chauffören stanna till vid en parkeringsficka. Den sprakiga linjen gör det än svårare att förstå den kanske medvetet mystiska duon.
– Just kontrasterna, det är det som är så fantastiskt i det här yrket. Ena dagen är vi här, nästa högst upp i Sverige, säger Gustaf och fortsätter:
– Vi har inte spelat så mycket i Skandinavien alls. Det ska bli mer av det nu.
Faktum är att Niki and the dove hållit till mer utanför än innanför Sveriges gränser. När de bildades, 2010, lades krutet i England. Första singeln släpptes dessutom på legendariska London-labeln Moshi Moshi.
Under två månaders tid har de nu befunnit sig i USA, där debutalbumet Instinct släpptes i augusti. Förutom några egna klubbspelningar, har de supportat svenskamerikanska elektropoparna Miike Snow. Det har, när man tänker på det, gått ganska fort framåt och uppåt.
– Det har gått overkligt kort tid sedan vi började. 2010 hade vi ingen musik alls, konstaterar Gustaf.
– Men när vi väl satte oss ned tillsammans var det väldigt speciellt.
Både Gustaf och Malin har sysslat med musik så länge de kan minnas. Båda har dessutom producerat musik till teatrar. Och trots att de rört sig i samma vänkretsar, var det inte förrän Malin bad Gustaf lyssna på Dj, ease my mind som det föddes tankar på ett band.
– Egentligen fanns det musik innan det fanns ett band. Och det var inte självklart att vi skulle göra just den här typen av musik. Vi ville göra villkorslös musik. Det var jag och Malin och ingen annan. Vi ville inte ha några kommersiella krav på oss. Det var det första vi sa, säger Gustaf och fortsätter:
– Vi har försökt att vara så ärliga som möjligt. Inte göra något för någon annan. Jag menar, jag vill inte se en tavla som någon har målat för att göra någon annan glad. Men det är en balansgång det där. Att hålla sig kall och inte halka in i sammanhang som man inte vill vara i.
Bilen har börjat rulla igen. Gustaf har bytt telefon och stränderna är utbytta mot högtrafik. Vad det än är för sammanhang Niki and the dove har försökt undvika, verkar de ha lyckats. Allt de hittills gjort har tagits emot med hurrarop och priser. Singeln DJ, ease my mind benämndes tillsammans med Under the bridges som ”the two greatest alt-pop songs of 2010” av Sunday Times. Och i år hamnade de på en femteplats över BBC:s Sound of 2012. Lägg där till lovord från både musikbibeln NME och idel höga betyg för Instinct, som släpptes här hemma i Sverige i maj.
Ni brukar placeras i elektropopfacket men ni har sagt att ni sysslar med soul. Hur skulle ni själva vilja beskriva er musik?
– Varken jag eller Malin tycker att musiken är särskilt elektronisk. Men människan vill ju dela in saker och ting i fack. Se bara på alla garderober med alla olika fack. Men jag tycker det är svårt att beskriva musik. Jag har inget emot att det vi gör kallas elektropop. Vi blev bara lite förvånade när vi hörde det, säger Gustaf.
Och så var det ju det där om åldern. När frågan kommer på tal, blir det tvärstopp.
– Vi brukar inte svara på det. Det finns så mycket sånt där i vårt samhälle. Placering och fack. Så vi låter bli.