- Normer och föreställningar om genus påverkar text, scenerier, kroppspråk och karaktärer. Det gäller att hitta metoder så att vi inte slentrianmässigt fortsätter att gestalta kön klichémässigt.
Det menar regissören, dramatikern och komikern Liv Elf Karlén, en av grundarna och konstnärlig ledare för den Stockholmsbaserade feministiska teatergruppen Lacrimosa.
I torsdags föreläste hon under rubriken "Hur genusföreställningar påverkar det sceniska berättandet" i kaféet på Norrbottens museum.
Olika signaler
Liv Elf Karlén bygger sitt resonemang och sin analys på att könsmaktordningen är gällande i hela samhället. Det vill säga att vita, medelålders, heterosexuella män är norm och att det finns tydliga signaler för vad som är manligt och kvinnligt.
- Vi återskapar kön hela tiden och vi bär med oss föreställningar om hur män och kvinnor är och förväntas agera. Det har betydelse, inte bara för hur skådespelare och regissörer gestaltar, utan också för hur publiken tolkar det som händer på en scen. Det finns killkoder och tjejkoder. Omedvetet bär vi alla på dessa föreställningar som kan bli till fällor i ett förändringsarbete, menar Liv Elf Karlén.
Hon exemplifierar med några egna undersökningar där kvinnliga och manliga skådespelare fått gestalta könsneutrala texter utan regihänvisningar.
- Den första impulsen, jag kallar det "det omedvetna första valet" är att manliga skådespelare gör så lite som möjligt. Det gäller både mimik och rörelse. De riktar sig till en person i publiken snarare än till många och har längre pauser. Känslor gestaltas genom att titta ned eller bort. Kvinnliga skådespelare rör sig mer i rummet och har en rörligare mimik. De börjar ofta med att le och tar kontakt med många i publiken. Känslor gestaltas genom att backa.
Detta är första impulser och Liv Elf Karlén betonar att det ligger ingen värdering, inget agerande är bättre eller sämre. Däremot är det ett exempel på hur vi kodar maskulinitet och feminitet.
Arga pojkar och ledsna flickor
- Ta bara undersökningar av barn som gråter. Pojkar tolkas vara arga, att de vill någonting, medan flickor tolkas vara ledsna och ensamma. Eller om du låter skådespelare påkalla uppmärksamhet "titta hit, lyssna på mig". Män har ofta redan uppmärksamheten, medan kvinnor upplevs som en skollärarinna som vädjar om uppmärksamhet.
Allas vår föreställning om kön innebär också, enligt Liv Elf Karlén, att ord inte får samma betydelse beroende på vem som säger dem. Manlighet som kodas som subjekt och med aktivitet innebär att en man är arg, medan kvinnlighet som ofta kodas som objekt och med passivitet får till följd att kvinnan upplevs hysteriskt. Män som ger kritik gör det av en rationell anledning, kvinnor som framför kritik gör det för behov av egen bekräftelse. Och så här håller det på, menar Liv Elf Karlén. Kön återskapas hela tiden och eftersom män är norm representerar de det allmänmänskliga berättandet medan kvinnor representerar sitt eget kön.
- Det är också en skillnad mellan vilket sceniskt ansvar som åläggs kvinnliga respektive manliga skådespelare. Kvinnor bär generellt det sceniska ansvaret själv, medan mäns ansvar läggs utanför scenen. Det vill säga, åskådaren tycker det är deras eget ansvar att ta till sig en mans gestaltning, medan kvinnliga skådespelare ofta får bära ansvaret själva.
Sexscener
Exempel på hur genussystemet används som dramaturgiskt grepp syns kanske tydligast i mainstreamfilmer, menar Liv Elf Karlén. Hon ger följande exempel:
¤ Kvinnor som andningspaus - vanligt i actionfilmer. Den manliga hjälten återvänder till sin kvinna för att skapa ett lugn mellan actionscenerna.
¤ Kvinna drar i fel snöre scenen - Filmer med en ensam manlig hjälte med koll som plötsligt får en kvinna på halsen som måste räddas från alla möjliga situationer. Syftet är att skapa en ofelbar hjälte.
¤ Man kommer in och ser - vanligt i romantiska kärlekskomedier. En ensam kvinna har tråkigt eller är tråkig. En man kommer in i handlingen, ser och berättar hur kvinnan egentligen är. Resten är en transportsträcka mot kärleken.
¤ Dramaturgiskt laddade sexscenen - Kvinnor med kompetens har sex och blir sedan helt värdelösa. Koden är att sex står för den virile mannen medan kvinnan tappar initiativ och makt.
- Dramaturgi som bygger på genussystemet speglar förväntade handlingsförlopp och är ryggmärgen i berättandet. Vill vi berätta en annan historia måste man förstå i vilken tolkningsram vi befinner oss i för att kunna bryta invanda mönster. Tolkningsramen ger sedan de tekniska förutsättningarna för hur känslor och tankar skapas och gestaltas på scen, menar Liv Elf Karlén.
Fotnot: Liv Elf Karlén var inbjuden av Galleri Syster och teater Scratch som en del i projektet Genushjärta.