För teaterintresserade norrbottningar är hon ett välbekant ansikte som en av medlemmarna i den fria teatergruppen Scratch i Luleå. Där arbetade hon under många år och hon ler nöjt när jag drar mig till minnes hur hon en gång berättade om sin barndom iförd grön lantmannaoverall i en av Scratchs tidiga uppsättningar.<br> ? Jo, vi gjorde berättarföreställningar för både vuxna och barn, men någon overall hade jag inte på mig. Däremot berättade jag om att jag hade en när jag var barn.<br>Kanske finns skrönorna i blodet på den som vuxit upp bara några kilometer från Finnforsrövarnas grotta i Västerbotten. För teatern kom tidigt in i hennes liv och intresset förde Boel Forssell till den nystartade estetiska linjen på gymnasiet i Luleå. Här kom hon i kontakt med Scratch som då var en stor och yster teaterförening och tillsammans med bland annat Dan Swärdh, Sara Backlund-Hammar och Staffan Hammar ingick hon senare i den fria teatergrupp som bildades.<br>Utlopp för skrivandet<br>I en fri teatergrupp är inte yrkesrollerna låsta på samma sätt som på en institution och Boel Forssell fick tidigt utlopp för sitt skrivarintresse. Tillsammans med Sara Backlund-Hammar debuterade hon som textförfattare i Popcorn och paljetter som följdes av en hel serie kabaréer där frågor om kön och klass löpte som röda trådar.<br>Givande samarbete<br>Så småningom hittade Tove Alsterdal och Boel Forssell varandra i skrivandet och inledde ett givande samarbete i pjäser som Efter nu, Nomad, Hopp om livet och På spaning. Den första helt egna pjäsen blev barnföreställningen Om oss som följdes av Anna och Aron.<br> ? Mitt eget skrivande började i frågan om vem är jag i min egen generation, säger Boel Forssell.<br> ? Vi plockade mycket ur våra unga perspektiv som senare visade sig betyda något för kvinnor ur min mammas generation. Våra föreställningar blev inbjudna till stora kvinnokonferenser över hela landet och det vi berättade om på scenen berörde och skapade diskussioner.<br>Om jag förstår henne rätt så är det just det hon vill med sin dramatik. De öppna frågorna och diskussionerna är viktigare än tvärsäkra påståenden.<br>Som skådespelare och manusförfattare i en fri teatergrupp är hon van vid att arbeta med ett litet gäng där alla känner varandra. Även här på Norrbottensteatern arbetar hon i det lilla formatet tillsammans med skådespelerskorna Margareta Gudmundsson och Karin Oscarsson.<br> ? Ändå är det naturligtvis en stor förändring för mig att kliva över till den andra sidan, att inte längre vara skådespelare. Men det där killet som man får i magen när man gör någonting för första gången ingår i livet, säger Boel Forssell.<br>Rötter och rotlöshet<br>På ett plan handlar Packa, packa! om att flytta eller stanna kvar, om rötter och rotlöshet. Till ett litet samhälle i Norrbotten kommer en stafettläkare, spelad av Margareta Gudmundsson, som börjar ledsna på att ständigt vara i rörelse genom landet och söker efter en plats där hon kan slå sig till ro. I byn hittar hon en vacker gård som ägs av Fredrika, spelad av Karin Oscarsson, som lever med känslan av att ha trampat fast i sitt eget liv. Fredrika bestämmer sig för att sälja släktgården, men mitt bland flyttlådorna stannar hon plötsligt upp och börjar fundera, söka efter sin egen röst, sin egen vilja.<br> ? Kanske är den stora frågan som pjäsen ställer hur vi skapar en miljö där alla kan få plats, både de med starka rötter och de utan rotsystem.<br>Förutom en vecka på Norrbottensteatern i Luleå kommer Packa, packa! att gå på turné på länets mindre scener. Dessutom blir det gästspel i Västerbotten, Stockholm och i Göteborg, Boel Forssells nya hemstad. Dit flyttade hon för några år sedan och som frilansande dramatiker jobbar hon över hela landet.<br>Efter premiären på Packa, packa! drar hon söderut igen, men stannar till för att se pjäsen Systrar på Västerbottensteatern. Även den handlar om rötter och rotlöshet. Två flickor födda med tre minuters mellanrum på varsin sida om jorden, möts i Sverige dit en av dem kommit som adoptivbarn.<br> ? För några år sedan fick jag landstingets Rubus Arcticus-stipendium. Med det i ryggen vågade jag satsa mer på mitt eget skrivande och jag fick också möjlighet att gå kurser. För mig blev det avstampet till ett tillvaro som frilansare.<br>
