Samtidigt, parallellt med det som händer i vårt universum, fortsätter filmerna Barbarella och Danger: Diabolik vinna Oscars för bästa film och rocken, för att inte tala om punken, var aldrig mer än en gimmick. Och Stereolab släpper en ny skiva, deas typ elfte beroende på hur man räknar. Sensationerna är som vanligt pyttesmå, även om de är avgörande. Det är mer europeisk flickpop än tidigare på bekostnad av krautinfluenserna, mer Francoise Hardy än Neu. Men skillnaden är mikroskopisk, omöjlig att uppfatta med blotta örat. Sällan har ett gruppnamn passat bättre. Det är provrörsmusik vetenskapligt utprövad för att tilltala de som visserligen sympatiserar med, men som tycker att exempelvis Sex Pistols var för högljudda i sitt uppror. Vill man in i en värld som är lite svalare, intelligentare och trevligare än den här jämmerdalen så är det bara att öppna den här dörren till labbet. Eller så går man in genom någon av deras tidigare skivor, det går lika bra.
