Jag läser ett uttalande av den omskrivne författaren Johan Jönson:
"I byn hade man varnat mig för björn, så jag vågade fan inte börja traska den dryga kilometern som jag beräknade avståndet till sjön där huset låg. Jag stod där vid vägkanten. Jag tittade in i sommarskogen. Jag tänkte: Helvete, vad ensamt"
Han hade kört hela vägen från Stockholm till Lappträsk för att uppleva poeten Verner Boströms Haukijärvi, men vid vägkanten hade Jönsson tvekat. För mig föreföll det orimligt. Jag måste till varje pris ta mig iväg till platsen.
Nu kom inte Johan Jönson att följa med på denna sommarexpedition. Däremot kunde en bibliotekarie från Skellefteå, med många års erfarenhet av att vandra i fjäll och mark, samt en litteraturentusiast från Umeå med ett förflutet som orienterare, se till att det trots allt blev av. Undertecknads uppgift var att, likt Andrée på sin polarexpedition, ordna med ett lämpligt färdmedel - i detta fall Kurirens dieseltankade tjänstebil. Samtligt skulle komma att bli avgörande i sökandet efter diktaren Verner Boströms nu övergivna marker.
Verner Boström (1896-1982) var amatörskrivandets stora pionjär i Sverige. Under sju år komponerade han 21 högst säregna och utsökta dikthäften, alla med titlar där ordet "tider/tiden" ingår. Boström hade ett eget språk, avskalat på metaforer, befriat från grammatik. Förmodligen fick han inte så mycket som en recension under sin livstid, ändå fortsatte poeten envetet dikta, beställa tryck och distribuera sina häften. Annars lämnade Boström sällan födelsegården: ett minst sagt förfallet 1800-talshus, som till största del var möblerat med lådor och brännved. En järnspis av äldre modell höll huset varmt vintertid.
Rött eldsken
1972 slutade Verner ge ut sina dikthäften. Enligt utsago för att han "haft så mycket annat att göra, så att inte hunnit skriva någonting". Att samla ströved för vintern upptog det mesta av hans tid.
10 år senare bevittnade en bybo ett rött eldsken mot natthimlen. Man förstod snart att det kom från Verners kåk i skogen. När brandkåren nådde platsen var byggnaden redan helt övertänd. Inga spår fanns i nysnön som hade kunnat vara 86-årige Verner Boströms. Polisen uteslöt brott, men än idag finns de som misstänker att det hade något att göra med de rån som Verner utsattes för bara året innan. Efter att förövarna fångats in och tvingats återlämna pengarna blev det nämligen allmänt känt att hundratusentals kronor låg gömda under stugans golvplankor. Vittnesmål om ytterligare "tre unga sörlänningar" på besök söderifrån, dagen då huset brann, frekventerar också i bygden.
Vi följer inte upp detta. Det är lite känsligt att återigen komma i ett tremannaekipage, nu från Västerbotten, och ställa en massa frågor runt om i Lappträsk. Dessutom flaggar kompassansvarige för stopp! Vid vägkanten finns en knappt synbar stig, rakt in i skogen.
Vi befinner oss vid platsen där Johan Jönson stod och såg in i den oändliga skogen.
Det var också denna kärrväg som Verner nyttjade varje dag. Turen gick till fots eller på skidor till järnvägsstationen där han hämtade sin post. Ibland också in till samhället, när han behövde proviantera.
Nå, vi lämnar bilen bakom oss och går nu genom blöt myrmark. Ovanför oss, en gråsvart batikhimmel som ömsom stängs, ömsom öppnar sig för regn. Någon björn ser vi inte till, och det skulle i ärlighetens namn vara vårt minsta problem. I stället tvingas vi fram av svarta myggkluster. De äter av våra händer och ansikten ifall vi inte låter våra ben och armar gå som vindrutetorkare framför oss. Röda kransar av bett formar sig runt våra mösskanter medan vi rör oss djupare in i skogen. Kart- och kompassansvarige gör sedan återigen halt. Framför oss ligger en glänta med knähögt gräs. Naturen lyser i anspråk. Detta måste vara platsen.
Ingenting kvar
Brännässlor och mygg överallt, men inte så mycket som ett spår av en husgrund. Tiden har gjort anspråk på allt. Ett resmål utan egentlig attraktion. Detta är i sanning litterär turism. Ingenting att fotografera och inget att konsumera. Det enda som lämnas åt besökaren är att själv försöka föreställa sig, hur man kunnat leva och dikta i denna fullständigt isolerade avkrok där mygg och 30 graders kyla turas om att försöka ta kål på en.
"Vilar du dig i skogen / ser du dig och i tider ... I tider och tid lyser tiden / Tid ärer i tid och tiden lid", skrev Boström.
Vi gräver fram några kolbitar som lika gärna kan ha kommit från en äldre sopbränning, och vi kliver ner i vad som möjligen var husets lilla jordkällare. Snart förstår vi att diktsamlingarna är det enda som finns kvar efter Verner Boström. Sjön vilar nedanför oss, och sipprar stundom in genom våra skor när vi återvänder mot vägen.
I byn Lappträsk lever Verner i minnet, hans diktsamlingar står i var och varannan hylla. Själv äger jag den samlade nyutgåvan Länder, men inget av de ursprungliga häftena. Det vilar en hård rättvisa i detta. De som köpte på sig hans häften, av nyfikenhet eller barmhärtighet, på 60- och 70-talet kan dock glädjas över en god investering. Mest av allt har de bidragit till att bygga upp ett av Sveriges mest särpräglade och kompromisslösa författarskap. Myten om hans person växer i takt med gräset på hans födelsemarker. Blott i minnet lyster Verner Boström.