Verkligheten väntar efter fyra år

I ett rum på nedre botten i Teaterhögskolan sitter avgångs-eleverna och har utvärdering. Det har varit en intensiv vår. Först arbetet med slutproduktionen Det kalla barnet ? hyllad av publik och kritiker inte bara på hemmaplan, utan också i Stockholm och på Teaterbiennalen i Umeå ? som de framförde ett tjugotal gånger. Sedan ett musikalblock i samarbete med Musikhögskolan i Piteå, som resulterade i några föreställningar under den gångna helgen. Nu är det dags för summering av fyra års utbildning.  ? Ja, och för städning, påpekar någon. Alla har jobb Att Teaterhögskolans rektor just sagt upp sig är ingenting som påverkar avgångseleverna, som alla skrivit kontrakt för skådespelarjobb till hösten. Linda Wincent och Jens Nilsson har båda fått jobb på Norrbottensteatern under nästa säsong. Louise Ryme ska spela Cabaret på Helsingborgs stadsteater, Hanna Schön jobbar med en ungdomspjäs på Teater Västernorrland som Christer Engberg regisserar. Isak Hjelmskog kommer att arbeta med en nyskriven pjäs på den fria gruppen Teater Scenario i Stockholm, för att sedan göra en roll i Elfriede Jelineks I alperna på Riksteatern. Där kommer också Filip Tallhamn att arbeta, i Mirja Unges nyskrivna ungdomspjäs. Helena Thornqvist, just nu ledig för att repetera sommarteater nere i Ystad, har flera erbjudanden men har ännu inte bestämt sig.  ? Som skådespelare har vi en totalt informell arbetsmarknad och den som anställer oss måste ha sett oss på scenen, säger Isak Hjelmskog. Där har framgångarna med Det kalla barnet betytt mycket. Pjäsen, som skrivits av den unge tyske dramatikern Mauris von Mayenburg, var gruppens val. Ett beslut som de fick kämpa en del för att få igenom.  ? Vi jobbar ganska mycket med naturalistisk romantik här på skolan, utgår en hel del från 50-talsdramatiken. Vi diskuterade länge pjäser som till exempel Vem är rädd för Virginia Wolff. Men vad är egentligen bra dramatik och vem bestämmer vad som är bra, säger Linda Wincent. Började leta tidigt Men svårigheterna med valet av slutproduktionspjäs står inte bara att finna i dramatiken i sig. Pjäsen ska också anpassas till skådespelarnas antal på scenen och till arbetsinsatserna.  ? Det ska ju helst inte vara så att fem blir nöjda och två inte, säger Filip Tallhamn. Redan i årskurs två började gruppen leta dramatik och i det sökandet hittade de fram till Mauris von Mayenburgs pjäs som ?alla gick igång på? för att den var ?häftig och svårförståelig, rolig, men också tragisk, skruvad och ofattbar och samtidigt mycket konkret?.  ? Alla var vi överens om att vi skulle berätta en bra historia, inte visa upp oss i första hand, säger Hanna Schön. I Det kalla barnet hittade de en samtida pjäs, med en i sammanhanget unik rörelse.  ? Ofta händer det inte särskilt mycket i samtidsdramatiken, men von Mayenburg skiljer sig från mängden. Hans karaktärer gör någonting åt sin situation. Hilmar Jónsson, som tidigare regisserat elevuppsättningen Grandavägen, fick till slut regiuppdraget. Inget krångel  ? Han har varit mycket viktig för oss och tillsammans med honom bestämde vi oss för att vi inte skulle bejaka det konstiga i pjäsen. Vi ville att publiken skulle förstå och därför krånglade vi inte till det utan tog fasta på de riktiga personerna. Under Teaterbiennalen, den stora samlingsplatsen för svensk teater, var Teaterhögskolans uppsättning en av de mer uppmärksammade. Trots att Dramaten också visade Staffan Valdemar Holms uppsättning av samma pjäs, med kända namn som Lena Endre och Richard Wolff på scenen.  ? Klart pjäsen och den uppmärksamhet den fick har varit viktig för oss. Några fick ju till och med jobb på grund av den. Att arbetsmarknaden för skådespelare är svår känner de alla till, men som någon så klokt påpekar ?det är ju inte tillgången till jobb som gör att man väljer ett särskilt yrke?. Vid det här laget har de ganska lång erfarenhet av skådespelaryrket genom många års studier där också några förberedande år innan Teaterhögskolan ingår. Närheten till Norrbottensteatern har inneburit stora möjligheter till kontakt med yrkets praktiska verklighet och alla teaterns yrkesgrupper, även om det norrbottniska teaterutbudet inte är ?särskilt konstnärligt omvälvande?. Inget som stör  ? Det är synd att Riksteatern inte spelar i Luleå så ofta, säger Louise Ryme, som liksom sina klasskamrater säger sig ha missat mycket teater under åren i Luleå. Men det isolerade läget har också sina fördelar.  ? Här finns inte så mycket som stör, vi har blivit hänvisade till varandra och vårt jobb här på skolan, vilket också varit bra, säger Filip Tallhamn.  ? Genom Norrbottensteatern har vi ju också fått tillfälle att möta publiken genom att vi varit med på Bakfickor och annat. Och dessutom har vi fått samarbeta med musiker, säger Louise Ryme. Framgångarna med Det kalla barnet färgar deras utvärdering av skolåren.  ? I utbildningsplanen står det att ett av målen är att vi ska bli självständiga. Och det har vi blivit. Vi genomförde ju vår slutproduktion, trots att inte många trodde på oss.  ? Det är svårt att vara objektiv i förhållande till en utbildning man just genomgått. Det är väl först många år senare man upptäcker vad man fick med sig och vad man borde ha fått med sig.