Verket och verkligheten

TERRITORIAL PISSING. Ställdes ut på konstmässan Market och vållade diskussion.

TERRITORIAL PISSING. Ställdes ut på konstmässan Market och vållade diskussion.

Foto: Ingvar Karmhed/Scanpix

Kultur och Nöje2009-02-20 06:00
Det ständigt upprepade mantrat om konstens rätt att provocera, om konstens plikt att överskrida gränser har förvandlats till en mekanisk bruksansvisning för det meningslösa. Att gå över gränser handlar inte om billiga gränsprovokationer, utan om djupa filosofiska omprövningar av vedertagna sanningar. De stora intellektuella erövringarna har alltid tagit steget över den gräns som de bevisat inskränkt, bristfällig och varande ett misstag. Att gå över etikens tvingande gränser är oftast dumt och nedbrytande. Att plåga ett barn är naturligtvis både provocerande och gränsöverskridande, men inte etiskt eller meningsfullt. När Duchamp 1917 ställde ut en signerad pissoar var detta en rolig, begränsad och hårt riktad provokation mot ett konstliv som blivit förkonstling, spekulation och pengar. Han gick över en gräns och vi kunde därefter tydligare se vad konst kunde vara och inte vara. Men en provokation kan aldrig bli rutin. Nu är kulturministern upprörd över en förstörd tunnelbanevagn och klotter. Men upprördheten ska riktas mot förstörelsen, inte mot det möjliga konstnärliga uttryck den ingår i. Jag har inte sett verket, det kan vara dåligt och oetiskt, men det är inte oetiskt bara därför att det avbildar förstörelse. Har finns dock en inbyggd fälla. Krigsmålningar avbildar vidrigt våld, men det är inte konstnären som är våldsam. I fallet med Territorial pissing är det dock konstnären som gör förstörelsen, som klottrar och slår sönder. Eller är det inte? Är verket och våldet och konstnären ett och detsamma? Det är kärnfrågan.En bild av en pipa är som bekant inte detsamma som en verklig pipa. Det är en bild. Men en bild av vandalism som har samma skapare som vandalismen, vad är det? Man har kommit till denna farliga ställning genom att i postmodern tid sudda på gränsen mellan verklighet och bild. Verkliga nazister spelar nazister i Lars Noréns scener, verkliga kulturredaktioner sägs vara sig själva i Maja Lundgrens bok, verkliga misshandlade gör detsamma i Liza Marklunds Gömda. Nu ock i konsten. Verkligheten är verket. Och när då verket är en vanlig brottslig handling då måste brottet beivras enligt lag. Istället för konst- och litteraturkritik får vi moraldiskussion och polisanmälningar. Eftersom det handlar om verklighet, förklädd till konst. Konsten har äntligen blivit politisk, men kanske inte på det sätt vi trodde.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!