Verken ska bli skatter för oss andra att hitta

Bakom huset, på den plats bakom Konstnärernas kollektivverkstad i Kulturbyn Kronan som är färdigställd för tyngre arbeten, arbetar Birgitta Linhart med en fisk. Den håller närmast på att bryta ryggen i sitt försök att klara av allt den föresatt sig. Vara det som krävs. Egentligen är hela verket omöjligt, fisken är av sten och går inte att böja. Från den ursprungliga formen har Linhart därför mejslat och slipat fram det jag nu ser. På buken, det som är uppåt, har hon ristat in en text: "Fundamentet bör vara gjuten betong 4 tum 4 balk väl förankrad så att bärigheten blir maximal Jordankare förhindrar spänningar" - Jag brukar inte arbeta med text, men här passar det. Sten arbetar hon däremot ofta i. I Luleå hittar man utanför köpgallerian Strand en bänk i svart. Ytan är polerad och värmeslingor är dragna. Mantel I heter verket. Efterföljaren Mantel II är i stället format som en djävulsrocka och inte så lämplig att sitta på. Fisken hon arbetar med nu ingår i ett arbete inför en planerad utställning. Var och när är ännu inte klart. - När man arbetar med en utställning vill jag att verken ska fungera ihop, säger hon, att försöka hålla stringensen i temat är en utmaning. När man går in på utställningar som har det får rummet en jättehärlig helhetskänsla. Under en period var havet en viktig inspirationskälla för Birgitta Linharts konst. Och i Piteå hittar man en skulptur, formad som en anemon och faktiskt en fontän, som kom till under den perioden. Det heter passande nog Anemon efter sin havslevande släkting. Ytterligare på en annan plats, i de Österrikiska alperna, har Linhart placerat en relief. Som om stenen vore mjuk är den formad efter en person som sitter i lotusställning. Man ser skålar efter stjärtens form, rännor där låren legat. Den gjordes för en utställning efter ett symposium och Birgitta Linhart har lämnat kvar den där. - Det blir som en skatt någon kan hitta, säger hon. Min tanke är att hjälpa till att forma, skulptera fram, alternativa sitt- och liggplatser. Ge människan en plats i naturen. Naturen är för övrigt hennes bästa element. Under senare år har hon, ensam och tillsammans med kollegan Lars Lundkvist, också arbetat med Land art. Men mer med andra än gjort egna verk, under årets Öppen ateljé i maj fanns dock ett verk med vatten och skulpterad sten i skogen hos Jette Andersen i Sandnäset. I skolorna har de båda konstnärerna Linhart och Lundkvist inspirerat barn till att forma i naturen och kanske också lämna efter sig spår. Som fotspåren Fria Emilia i Boden gjorde i en klippskreva i våras. Projektet med de alternativa sitt- platserna tar kanske en massa år. Här finns också ett gigantiskt logistik- problem för att ändå skapa någon slags överblick för dessa lokaler som sådana platser brukar kallas när det gäller ovanliga växter. - Det ska vara roligt att hitta dem i skogen, säger hon. När jag arbetar känns det ibland som när man var barn och lekarna drog iväg med en. Det är också då jag gjort de där sakerna med pricken över i:et. - Min dröm är att få arbeta med ett helt bostadsområde. Ibland skulle det behövas så lite för att göra sådana här skatter i ett område, berättar Birgitta Linhart. - Det skulle inte bara vara skulpturer utan jag skulle också utnyttja det som finns där. En upptrampad stig över en kulle, kunde bli en trappa till exempel. Min tanke är att det skulle ge lite mer värme. Men att få ett sådant här projekt till stånd är svårt. Det beror delvis på de som i slutändan ska besluta om konstnärliga utsmyckningar eller gestaltningar i offentligt miljö, delvis på att det finns lite pengar anslaget till sådant. Att Birgitta Linhart ändå tänker ovanligt stort för att vara konstnär i Norrbotten kan bero på en annan gren i hennes verksamhet. Hon tillhör dem som arbetat mycket med snö och is. Från starten i fjolårets World cup- tävling i Beaver Creek, USA, visar hon ett gigantiskt örnhuvud, och delar av vingarna. Med 55 meter mellan vingspetsarna, en höjd på 4,5 meter och 25 meter djupt, täckte det startfållan för slalomåkarna och omslöt trappan upp. - Snö och is är ett fantastiskt material. Man kan gå upp i format vilket inte är så lätt med andra material. Det har också gett mig träning i att arbeta i offentlig miljö. Där har hon ofta samarbetat med en annan skulptör från Luleå, Susanne Holmberg. De har hjälpts åt att skotta och forma, men idéerna till verken har arbetats fram av var och en. På sina resor ute i världen har Birgitta Linhart alltid med sig sin portfolio med bilder på arbeten hon gjort. Kärleken har fört henne till USA och Hawaii där maken har en bostad. - Någon ö i Norge hade jag kunnat tänka mig, men inte Hawaii, säger hon och ser nästan lika överraskad ut som jag. Också Europa besöks titt som tätt. Ibland för symposier som det i Österrike. "Otroligt utvecklande" säger hon om sådana möten med kollegor, ibland av andra skäl. Men oavsett söker hon alltid upp gallerier och andra tänkbara uppdragsgivare för de idéer hon vill iscensätta. Det ger henne en bättre fart, att liksom vara före vågen och inte vänta på att andra ska tillfråga henne om jobb. Under sina resor har Birgitta Linhart också börjat brodera i stället för att teckna. Det är skört och tunt jämfört med stenen. Broderierna har öppnat möjligheter för intresset av färgsymbolik på ett sätt som hon inte använder för skulpturerna. Birgitta Linhart är född i Lansjärv men har bott hela sitt liv i Luleå. Då hon funnits i olika sammanhang känner hon inte av någon stagnation. I dag, efter studierna i början på 1990-talet på konstlinjen på Sunderbyns folkhögskola, är hennes stora intresse och jobbet samma sak. Om sitt arbetssätt säger hon: - Min konst gör jag mest hela tiden. Ibland tänker man mer på jobbet, fokuserar mig på vad jag ska göra. Ibland går jag omkring och tänker, filosoferar kring människor och miljöer. Det kan sedan vara små triviala saker som man visualiserar. Som man ser likheter med det tänkta i. Jag har också ett tema för mitt konstnärskap just nu och det är mötesplatser. Hon fortsätter. - Ibland, när man ser en skulptur som man gjort tidigare och haft en tanke med, kan jag först efteråt se vad den var. Det är som man redan sett fram- tiden i sin skulptur.

Verken ska bli skatter för oss andra att hitta

Birgitta Linhart skulpterar i sten och is. En serie om bildkonstnärer, del 4.