Vemodigt som livet självt

Som barn lärde sig Jonas Jarl dra veven på stencilapparaten när det skulle tryckas politiska flygblad. I femtonårspresent fick han Maos lilla Röda och uppväxtens vardagsrum var tapetserat med bilder av Che Guevara, Mao Tsetung, Lenin och Marx.
1968 hade hans pappa stått på ett torg i Havanna och lyssnat till Fidel Castros tal - under sex oförglömliga timmar. "När du blir stor ska vi åka till Havanna", lovade han sin son många gånger.
Nu är Jonas Jarl 40, pappa Bengt 63. De har inte träffats på tio år. En dag ringer pappa och säger: "Nu åker vi. Jag betalar resan och hotellet. Spriten och cigarrerna får du köpa själv".
Om denna resa handlar Jonas Jarls dokumentär Pappa, Fidel Castro och jag som sänds i dag. En resa som inte bara blir ett trevande möte mellan en son och en far, utan också ett lika försiktigt möte med en annan kultur. Vad ska man tycka om Kuba av i dag? Om Fidel - kallad "Skägget" av sina motståndare. Behövs det längre några nordamerikanska soldater när det finns en kultur som invaderar människornas drömmar och fyller ungdomar med längtan till något annat? Hur ska man bete sig mot svartabörs-handlare, vart ska man vända blicken när man uppvaktas av prostituerade - finns det något enkelt förhållningssätt?
Fidel Castro talar fortfarande, nu i TV medan pappa somnar i gungstolen av gammal kolonialmodell.
Tid har förflutit, men liv pågår, frågorna är många. De flesta förblir obesvarade - livet är spretigt värre, barndomsminnen tränger sig på i nuet och någonstans finns en framtid i en 14-årig sonson som skriker och vill bli fri från en pappas grepp.
Pappa diskuterar revolutionen med en cuban - den ene talar skånska, den andre spanska. Ändå förstår de varandra, visar bilder, kommer med synpunkter. Fadern iakttar sin son, sonen fadern. Letar efter likheter, igenkänningstecken, beröringspunkter. Söker svar på frågan varför det blev som det blev.
Röster kommer nära, de säger en hel del, men den egentliga historien berättas mellan raderna. Starkt och flyktigt på samma gång och vemodigt som livet självt.