Sentimentalsjukhuset är den 46-årige Toni Holgerssons nionde skiva (inkluderande en samlingsskiva) sedan debuten i slutet av 1980-talet.
Jag ertappar mig själv med att bli lycklig och att tycka lika mycket om den, som det mesta övriga som han har gjort.
Det ska sägas att livet inte särskilt ofta har varit en långdans över rosor för Toni Holgersson. Det är nog, närmare bestämt, rätt mycket av ett mirakel att han fortfarande står upp på sina fötter och hänger med i det till-stånd vi refererar till som - just - livet.
Efter en tuff uppväxt följde långa tider med alkohol och droger.
Därefter tider med avvänjning och så ... om och likadant igen. Och så repris på det ovanstående. Gång efter gång.
Till sist slocknade Toni Holgersson helt. En tioårsperiod som uteliggare och hårt drogberoende tog vid. Endast sporadiska depescher inkom kring honom. Det lät aldrig särskilt bra. Någon som helst kreativ verksamhet rapporterades det aldrig om.
Men så blev det 2010 och plötsligt förelåg Ibland kallar jag det kärlek, som var ett positivt livstecken från Toni Holgersson. Mannen var med igen. Hoppet återuppstod.
Och har visat sig bestå, vilket känns betryggande. Liksom vid den förra plattan samarbetar han på Sentimentalsjukhuset med sonen Dante Kinnunen och har en exceptionell musikerhjälp bestående av Martin Hedros, Andreas Söderström, Johan Berthling och Ludwig Dahlberg.
Det låter både fint, varsamt, vemodigt och självupplevt naket om majo-
riteten av de sköra låtarna, som stundtals är tolkningar av andra artisters verk som Leonard Cohens Back To You (Tillbaka till dig) och Fred Neils Just A Little Bit of Rain (Några droppar regn). Hur fint ärliga meddelanden som helst. Från en medfaren medmänniska och man.
Den ärrade skånske vis-blues shoutern Ronny Carlssons Poste Restante är lika blodisande som originalet och den märkligt egne Charlie Sommar Engstrands Allting faller samt titellåten slingrar sig kring någon valfri kroppsdel; förslagsvis hjärtat.
Allra bäst är ändå vår mans helt egna Cigarett i handen och Blå moln (över Stockholm).
De skimrar av oändlig kraft och av förmedlat vemod/livserfarenhet.