Luleåsonen Kristofer Åströms Sinkadus får mig att börja tänka på den bortgångne Elliott Smith. Jäklar vad bra han kunde vara. Åström kan också vara bra, men han lyckas aldrig hugga lika djupt i hjärtat som herr Smith, trots att man skulle kunna tro att det är Smith som sjunger Blind Motherfucker (men han är ju död). Sinkadus är en ganska ojämn historia som ändå växer för varje genomlyssning. Jag gissar att Åström försökte göra en skiva som ämnar att ta över lyssnarens känsloliv i cirka 40 minuter. Det har han inte lyckats helt och hållet med. Dessutom finns det ett gäng rockiga låtar som inte är så starka. Den skönsjungande Kristofer Åström får sikta djupare nästa gång. Man ska ju krossa hjärtat.
