Black Box på Acusticum är knökfull som ett bönhus under ett väckelsemöte på den västerbottniska landsbygden när Marianne Folkedotter tar till orda i ett fascinerande möte med Sune Jonssons bilder och musikanterna Johan Norberg på (mestadels) gitarr och Jonas Knutsson på saxofoner i föreställningen Västebotten - ordsatt, tonsatt, framkallat.
Folkedotter smakar på orden, suger njutningsfullt på dem, gör oss påminda om "gammelorden", de undanskymda, de som sjunger på sista versen,och lika magiskt som hennes mor ur stuvbitarna från tygförsäljarens kaotiska samling, via en taktfast dunkande Bernina, trollade fram kläder trollar hon under en magisk, snabbt förbiilande timme fram ett västerbottniskt universum med centrum någonstans kring barndomsbyn Kusmarksliden, den som ej fick gatlampor under hennes uppväxt, fyllt av det flöde av anekdoter som ryms i oss alla bara vi tar oss tid att tänka efter, vågar titta och lyssna.
Ofta är det hejdlöst roligt, med vemodet och det underfundiga allvaret precis runt hörnet, en krokig färd genom ett Västerbotten som gått förlorat men ändå tycks befinna sig på greppavstånd, i skarven mellan gammalt och nytt, en värld där man kan höra köksklockans skarpa tickande under radiogudstjänsten, vilodagen då tystnaden lade sig som en tyngd över rummet, där ondskan gestaltas i en oinramad djävulsmålning i morföräldrarnas hem och drömmarna tar form genom Hemmets veckotidning med dess sirapssöta kärleksföljetonger och moderiktiga klippdockor.
Här finns grannen med blodtrycksmanschetten, han som mätte blodtrycket på alla traktens damer, den envise fadern och "det mentala underbett" som handlar om modet att våga sticka ut hakan. Och från det lokala, regionala glider berättandet över i det allmänmänskliga - om konsten att bygga en båt, som kanske också är konsten att leva, om det märkliga i att något så osynligt som vinden kan rymma sådan kraft, om all musik världen rymmer, som de porlande tonerna ur en nyöppnad Guldus, eller den mustigt vemodiga tonen ur en höstlig plogfåra som vänt ansiktet neråt inför vintern.
Musikanterna Norberg och Knutsson sätter sina toner varsamt som vårlökar, ofta är stämningen milt folkjazzig, med Norbergs vesslesnabbt plockiga gitarr och Knutsson lyriskt flödande saxofoner, men då och då slår det över i mörkare, mer avskalade partier (vilket räddar det hela från den litet för trivsamma "morgonsoffejazzen"), som när Knutsson levererar dova barytonstötar eller Norberg utforskar den spröda klangen från en kantele.
Och i fonden dyker gång på gång Sune Jonssons enastående bilder upp, av småbrukarliv, årstidsväxlingar, krokiga gummor och bönemöten, men också av pansarvagnarna i Prag 1968 och av havets melankoliska evighet. Fotografen, författaren och etnologen Jonsson valde själv att titulera sig berättare, och hans livsgärning blev ett stillsamt korståg mot "glömskans tyranni", ett lågmält reflkterande kring vikten av att berätta,.
Jag kan knappast tänka mig ett bättre sammanhang att föra fram denna insikt än i den underbara föreställning vi fått bevittna under onsdagskvällen. Man tackar.