Ett stort allvar ställer oupphörligt frågorna i Ola Larsmos nya roman Jag vill inte tjäna. Det är inte bara bokens titel som ställer frågan, då från den utfattiga flickan Sara Kristinas perspektiv. Hela skildringen ställer frågan, om man nu inte vill tjäna, hur bär man sig då åt? Hur gör man med det samhälle som framför ens ögon rämnar, ljuger sig full av dubbelmoral, plågar de fattiga och friar de rika? Hur bär man sig åt om man inte vill tjäna? Hur ställer man sig i ett samhälle där man har till yrkesuppgift att besiktiga det som kallades "offentliga kvinnor", alltså stadens prostituerade? Den sysslan åligger den unge läkaren, den extra ordinarie stadsläkaren Ekeberg i Uppsala. Det är 1880-tal och varje vecka ska han inspektera "flickornas" hälsotillstånd så att de inte sprider samhällsfarliga veneriska sjukdomar. I ett samhälle som i sig är sjukt och lögnaktigt, lika anfrätt som någonsin de stackare som vårdas för sin långt gångna syfilis på stadens kurhus. Varje sida i denna bok ställer oss oupphörligt till svars, varje sida är en moralisk allvarsfråga, vad gör du gentemot din tid, människa, och gentemot din medmänniska? Ser du dig själv, och ser du dessa dina minsta? Ekeberg patrullerar ibland stadens gator med konstapel Oskarsson för att se till att "flickorna" inte stör ordningen. I den ordningen ingår att stadens mer välbeställda studentslynglar både får utnyttja och ibland knivskära de prostituerade. Om deras läggning är nog perverterad. Allt är möjligt att hantera diskret, bara fadern är tillräckligt högt uppsatt. Det går att uthärda, lögnen kan accepteras ända tills allt en dag brister. För extra ordinarie stadsläkaren händer den när han en dag räddar Sara Kristina undan fosfordöden. Förgiftning var tidens standardmetod mot oönskade graviditeter, fosfor från tändstickor framkallade en spontanabort, men kunde lika gärna döda kvinnan. I det ögonblick han räddar flickans liv bryter han historiens allmakt, den fria viljan talar en kort sekund och ingenting blir sig därefter likt. Allting liksom tystnar runt omkring honom, äktenskapet, denna konvention, liksom umgängeslivet, inbjudningar, de andra konventionerna. Allt tystnar. Nu blir extra ordinarie stadsläkaren ingen revoltör, tvärtom fullföljer han sin ämbetsbana som man kan förvänta sig. Åtminstone på ytan, men han har gjort den kurskorrigering som krävs för att öppna för det moderna. Det som marscherar på Uppsalas gator och börjar ta plats som ett organiserat folk, en rörelse. Det skrämmer den anständiga borgerligheten och allra helst träskallarna bland läkarkollegorna. Ola Larsmos bok är ett storartat historiskt - moraliskt manifest från en tid när allt sätter sig i rörelse mot ett okänt nytt. Det är en absolut solid och spännande berättelse. Den luktar fattigdom och social oro, dyngkörning på Uppsalaslätten och moderna desinfektionsmedel på Akademiska sjukhuset. Sara Kristina ska korsa doktor Ekebergs väg än en gång. Det är i romanens dramatiska ödespunkt och de ska båda göra det val som samtiden, eller om det nu är historien, lämnat öppet åt dem.
