"Vem skulle frivilligt ge bort sina döda?"
Samiska kvarlevor på Áttje väcker debatt.
DEBATTERAS. Ájtte betyder förrådsboda. Nu kan museet också bli förråd för tolv kranier från Rounala utanför Karesuando.
Foto: Åsa Lindstrand
När det gäller de kvarlevor som tillhör Sveriges eget urfolk är inte saken lika självklar. Ett kranium efter "lappflickan Maria Grahn" kommer dock att överlämnas till Sametinget. Det finns på historiska museet i Lund. Men Maria Grahn utgör bara en bråkdel av alla samiska kvarlevor som finns i de statliga museigömmorna. Och när Historiska museet i september beslutade att deponera tolv kranier från Rounala på Ájtte museum i Jokkmokk tog debatten ny fart. En av dem som protesterar är Maxida Märak. Hon menar att Ájtte fortsätter på den redan inslagna vägen: Att ställa en folkgrupps kvarlevor till allmänt betittande och forsknings förfogande. - Vem skulle frivilligt ha gett bort sina döda barn, sin mormor eller farfar, sina föräldrar, till forskning och museer? De här kvarlevorna har kommit till museerna genom gravskändning. Det är helt fel att ett samiskt museum ska bevara samiska kvarlevor. Maxida Märak menar att de människor vars gravar skändats inte längre har några anhöriga som kan tala för dem. Vem, säger hon, ska tala för de döda? Hon anser att det samiska synsättet, med djup respekt för de hädangångna förfäderna, bör råda på ett samiskt museum. Känslig fråga
- Att detta är så känsligt för samer beror ju också på att kvarlevorna grävdes upp just för att de kom från samer, för att de ansågs tillhöra en underlägsen ras. Man kan inte låta detta fortsätta bara för att det en gång är påbörjat, säger hon. Redan 2007 krävde sametinget att en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i de statliga samlingarna skulle ske. Tinget krävde också en kartläggning av hur museer och institutioner har fått tag på materialet, samt en repatriering av de samiska mänskliga kvarlevorna med tillägget: "Om det inte går att identifiera skelettdelarna (de avlidnas identitet) bör sametinget arbeta för en återföring och en värdig återbegravning i ursprungsområdena för de samiska mänskliga kvarlevorna." Men när sametinget i maj i år gjorde en hemställan till kulturdepartementet, handlade den bara om att deponera de tolv kranierna från Rounala på Ájtte. En deponering är långt ifrån samma sak som repatriering. Deponering innebär till exempel inte att äganderätten förskjuts. Staten sitter därmed fortsatt på den slutliga bestämmanderätten. Men det är till detta önskemål från sametinget som Ájttes chef Kjell-Åke Aronsson refererar. - Deponeringen är i linje med vad sametinget krävt, eftersom man bedömde att vi kunde erbjuda en värdig förvaring. Väldig oreda
Han utesluter inte att det i slutändan också kan bli aktuellt med andra kvarlevor. - På anatomiska avdelningen i Uppsala finns också andra kvarlevor, skelett, som grävts upp i Rounala. Men det är en väldig oreda där och svårt att veta vad som är vad. Det blir en fråga för Historiska museet och anatomiska att reda ut. Om det blir aktuellt att deponera också det materialet på Ájtte kan jag inte svara på i dag. Enligt Kjell-Åke Aronsson är Ájttes ståndpunkt att de kvarlevor som går att identifiera är de som i första hand är aktuella för återbegravning. När det gäller äldre kvarlevor där identiteten inte kan fastställas väger det vetenskapliga intresset tyngre. - Det har visat sig att kranierna från Rounala kommer 1200- eller 1300-talen och då kommer saken i ett helt annat läge, eftersom det är en tid vi vet väldigt lite om. Köper inte argumentet
Men argumentet att Ájtte genom att ta sig an kvarlevorna skulle upprepa historiens misstag köper inte Kjell-Åke Aronsson. - Som institution har vi ett uppdrag att forska på samisk historia, men i dag har vi helt andra utgångspunkter och syften än vad man hade för hundra år sedan. Vi ställer helt andra frågor. Sametingets styrelseordförande Sara Larsson tycker att deponeringen av kvarlevorna på Ájtte är ett steg i rätt riktning, men att det slutgiltiga målet är återbegravning. För henne är sametinget den självklara innehavaren av makten över de samiska kvarlevorna. Hon understryker att frågan om repatriering har ett stort symbolvärde och innebär ett erkännande av de övergrepp som har begåtts. - Det handlar om att ge urfolken upprättelse, att kunna ta varandra i hand och gå vidare, så att inte rollerna som offer och förövare ska leva kvar för alltid.
Så jobbar vi med nyheter