Men sällan har väl schablonen om de ”stökiga killarna” varit mer närvarande i debatter, tevesoffor och klassrum än idag.
Rickard Jonsson skrev för ett antal år sedan den intressanta Blatte betyder kompis, där han visade hur den ringaktade ”invandrarslangen” rymde humor och lek med schabloner om hur man ansågs vara och bete sig som ”invandrarkille” från förorten. Värst i klassen kan läsas som en fortsättning på den boken, föreslår Jonsson. Och jo, även om jag minns den förra studien som mer stringent, ligger en hel del underförstådda antaganden, förenklingar och fördomar också bakom dagens prat om ”stökiga killar”.
Ända sedan Paolo Robertos karaktär i ungdomsfilmen Stockholmsnatt har ”invandrarkillen” varit en stereotyp som associerats med både stökighet och våld. Pratet om ”stökiga killar” ligger inte långt bort. Synas vem som egentligen åsyftas skymtar ofta killar med så kallad invandrabakgrund.
En av Jonssons bärande teorier är att schablonberättelsen finns och styr vad folk ser redan innan enskilda personer och elever pekas ut. Som ett slående exempel tar han upp hur norska NRK i ett tevereportage om ”kebabnorsk” (motsvarigheten till rinkebysvenska) besökte Holmiaskolan i en av Oslos flerspråkliga miljöer. Journalisten räckte till flera pojkar helt enkelt över färdigskrivna lappar som de sen ombads läsa upp. Dessa innehöll både slang och sexistiska kommentarer. Med andra ord visades bara hur den som författat lapparna menade att kebabnorsk lät, och vilka värderingar han eller hon trodde att den som pratade den hade.
Exemplet är förvisso hämtat från Norge, men efter att han läst Jonssons skildring tvivlar jag inte på att det även i Sverige och bland våra journalister, politiker och makthavare finns färdiga historier om ”de stökiga pojkarnas” värderingar, attityder och sätt att agera.
I många skoldebatter har drivits teorin att pojkar presterar dåligt i skolan därför att det inte anses manligt att plugga. Beteendet har bland annat förklarats med att pojkar försöker uppfylla kraven för en stereotyp form av manlighet. Jonssons studie visar att det även är möjligt att hävda att många pojkar med högst skiftande personlighet tvingas värja sig mot, förhålla sig till, eller motvilligt acceptera rollen av ”den stökige killen”. Oavsett om de stämmer på beskrivningen eller inte trycks stämpeln, som rymmer en uppsättning färdiga egenskaper och beteenden, eftertryckligt på dem och visar sig svår att befria sig från.
Jonsson skriver med flyt, har skarp blick och förmåga till branta slutsatser. Han intresserar sig för det som inom narrativ analys brukar kallas ”små berättelser”. Det handlar med andra ord om historier som skapas mellan deltagare i samtal. Genom fältstudier i en teoretisk innerstadsskola och en yrkesinriktad förortsskola, där Jonsson intervjuar- och samtalar med främst elever, analyserar han sen vad som sagt.
Betraktas dessa samtal ett och ett kan tyckas att författarens slutsatser är tendentiösa och ibland känns läsningen rörig. Men när alla bitar läggs bredvid varandra och sätts i en vidare kontext anas ett annat Sverige än det toleranta och antirasistiska. Att ord som ”ras” försvunnit ur offentligheten betyder inte att rasismen försvunnit, bara att den gjorts mindre uppenbar. För precis som vi kan läsa artiklar som beskriver att en misstänkt brottsling har ”utländskt utseende” kamouflerar formuleringar som ”stökiga pojkar” fördomar om ungdomar med invandrarbakgrund och förutfattade meningar om förorten.