När hon nu kommer ut med sin nionde diktsamling, På apornas planet, gör hon det på eget förlag, med till synes enkelt tryck och smått torftigt, lite halvbarnsligt omslag.
34 sidor, låter inte mycket men som alltid, är det innehållet och dess specifika vikt som betyder något. Och här finns tyngd och mening som berör och får mig att läsa om dikterna många gånger. Vemod är känslan som överväldigar mig och det är en känsla som poeter skapat storverk av genom århundradena. Vemodet är ingenting som tynger ner, nästan tvärtom. Genom att våga sjunka ned i vemodet kan man lära sig något lite om vad det innebär att leva.
I Maria Vedins dikter finns en blinkning till Spoon River, Lee Masters amerikanska mästerverk som kom ut 1915, dikter där en småstadskyrkogård i den påhittade staden Spoon River, fylls av samtal och öden.
"Dagarna i almanackan ser annorlunda ut / Varje datum är en gravskrift / med budskap från de andra som är här / Som om vi alla skrev på Spoon River, / med varsin röst och varsin penna / som om renfanan växte genom bröstkorgarna / på de som lämnats kvar"
Det som är skönt med Maria Vedins dikter är hennes kompromisslösa position; hon står i ett ganska ödsligt norrbottniskt landskap och har en självklar blick som tar in hela världen. Ur denna isolering i ett kargt landskap får hon kontakt med de stora och sorgliga erfarenheterna. Hon är djupt förankrad i geografin och hennes dikter är överjordiskt sinnliga och träffande. Här finns inget gulligt, sockersött.
Tro mig, den som läser hennes dikter får anstränga sig, försöka ta emot starka tankar om livet och döden, känslan av att inte höra hemma i den här dimensionen, den här versionen av mänskligt liv. Här finns alltid en annan tillflyktsort, en plats eller ett tillstånd som ger möjlighet att hantera det svåra som ligger förborgat i död och förtvivlan. Nya dimensioner öppnar sig, en sciencefiction-känsla av att det alltid finns andra möjligheter, efter livet, i livet och i döden.
"Isen på sjön är blank under de fjärilsliknande/ snökristaller/ som byggts upp under natten, / och jag glider lätt på skridskorna / Jag samlar på fragmenten / som om de vore reliker från ett utdött språk / Som om jag inte kunde tala här "
Det är starka känslor av den här sorten som utgör poesins berättigande. Genom poesin tvingas man, i bästa fall, ta emot bilder och erfarenheter som kanske inte exakt liknar ens egna, men som utövar en stark påverkan. Det är en av orsakerna till att Maria Vedin är en av våra intressantaste poeter och kanske anledningen till att jag aldrig kommer att glömma bort henne som diktare. De är nämligen inte så många, poeterna som har den där förmågan att beröra på djupet.