Det är svårt att kritisera Popterror. De är sympatiska, pretentionslösa och sentimentala.
Läser man den intervju som publicerades i Kuriren för ett drygt år sedan får man också veta att de helt uppriktigt inte vill bli kända (även om det vore kul att vara med i På spåret), ser kaffe och fikabröd som en obligatorisk del av repandet, samt anser att Härnösand är Sveriges vackraste stad. Så jävla fina killar, alltså.
Musiken på debutfullängdaren Svartåsen är dessutom den typ av Västerbottensindie som är direkt igenkännbar - fast på ett betryggande, snarare än icke-originellt, vis. Samtidigt är den precis nog folkligt medryckande för att kunna höra hemma inom Allsång på Skansens ramar - med vilket jag absolut inte menar att vara hånfull, då många kvalitativa artister ju stått på den scenen genom åren.
Snarare vill jag bara hylla vad jag tror är Popterrors förmåga att tala till en stor del av befolkningen.
Ändå tilltalar de inte riktigt mig. Och jag skäms lite, med tanke på hur oklanderligt trevliga och genuina de verkar, då jag inte ens kan sätta fingret på varför. Svartåsen innehåller en rad korta och koncisa låtar av vilka de flesta har stor, feelgoodsk sommarhitspotential. Förstasingeln 40 är precis samma typ av låt som Försommaren ’98, men ändå stör jag mig på den första och nickar uppskattande åt den senare.
Jag är ledsen att jag
inte kan specificera exakt vad med Svartåsen det är som växelvis fångar och förlorar mitt intresse, men förmodligen är det personligt, snarare än allmängiltigt.
Du kommer säkert gilla den.