Deras flyttleder gick bland annat längs de hett eftertraktade vattendragen. Eller, var det verkligen ett problem? I sin avhandling Nya vatten, dunkla speglingar. Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910-1968 visar historikern Åsa Össbo, Umeå universitet, att den samiska rätten och den samiska kulturen inte var något som påverkade besluten om att reglera älvarna för vattenkraft.
Åsa Össbo har skrivit om vattenkraften förut. Hon är uppvuxen vid Vojmsjön i Vilhelmina kommun och bor idag i Dikanäs. Hon har, säger hon, sett hur vattenkraften påverkar bygden och naturen. Uppväxten i Västerbotten medförde också ett intresse för renskötseln och när det var dags att skriva en avhandling blev det därför ett naturligt val att kombinera vattenkraft och renskötsel.
– Jag vill visa vilka följder vattenkraften har fått rent konkret på renskötseln, som att minskade betesmarker har lett till att färre kan vara renskötare, vilket betyder att färre samer kan utöva sina samiska rättigheter, vilket i sin tur förstås har påverkat hela det samiska samhället.
Hon beskriver vattenkraftsutbyggnaden som en del av Sveriges kolonialism av renskötselområdet. Ett begrepp som blir allt vanligare i samtalet och debatten om samisk rätt i relation till exploateringar, men också ett begrepp som känns obekvämt för många att använda när det gäller Sverige.
– Jag tror att många på ett privat plan håller med om att det är kolonialism. Men när det kommer till myndigheter och andra makthavare, så innebär det ju någonting om man skulle tillstå det. Jag tror också att många tar avstånd från ordet för att det blir så pass radikalt när man talar om en –ism. Därför används oftare ordet kolonisation, som nog uppfattas som mindre hotfullt. Jag har stött på mycket motstånd från andra forskare för att jag använder begreppet kolonialism om Sverige på det sätt som jag gör.
In sin avhandling skriver Åsa Össbo att ”myndigheternas syn på samer som renskötare och att samerna privilegierades genom renbetesrätten, bidrog till att skadan på samernas rätt aldrig kom att hindra vattenkraftutbyggnader”. Samernas rätt och agerande kom alltså aldrig att hindra vattenkraftutbyggnad.
– Jag ser att renskötseln inte alls togs med i beräkningen. Istället ser myndigheterna renskötseln som möjlig att flytta på. Det har med historien att göra. På 1880-talet menade man att samerna hade besittningsrätt på sina marker, men att de inte kunde äga marken eftersom de var nomader. Sedan skedde en förskjutning i synsättet och i 1928 års renbeteslag talar man om ett lapprivilegium. Man ansåg att samerna hade fått ett privilegium att vistas på statens mark. Med det synsättet blev det inte heller lika svårt att flytta på renskötseln.
Efter vattenkraftutbyggnaden har exploateringarna av Sáme ednam, eller Sápmi, fortsatt. Åsa Össbo ser klara paralleller från sin avhandling till dagens intrång. Inte heller idag ger man, säger hon, renskötseln och/eller den samiska kulturen någon tyngd och tar gruvplanerna i Rönnbäcken utanför Tärnaby som exempel. Där bestämde regeringen att riksintresset mineralutvinning vägde tyngre än riksintresset rennäring.
– Och där var det endast samebyn som hade rätt att föra talan. Det var ju bra att de fick det, men trots att man vet att det finns andra samer som också är kulturbärare i området, så har de ingenting att säga till om. Många gånger kan det handla om en strategisk okunskap. Jag tror att ett krav på sociala konsekvensbeskrivningar skulle kunna ändra på det, om de görs av oberoende instanser, inte av inhyrda konsulter.