<P>Efter en vecka i siciliansk ökenhetta får man som nordbo en mer övervägd inställning till vatten. Det får aldrig fattas, vattenflaskan sitter fastvuxen i handen och en liten fontän på torget blir genast till livets källa, kall och klar. Vackrare symbol finns inte när termometern pendlar runt 40. Medelhavets kulturer har vuxit upp i motsättningen mellan en förödande sol och ett livgivande vatten. Vatten är inte självklart, hemkommen läser jag hur Småland dränks i översvämningar samtidigt som vattnet ransoneras på Sicilien. Dock inte för turister, för oss vattnades rabatterna varje kväll medan eldarna brann på Etnas torra sidor.<BR><STRONG>Vattnets okränkbarhet</STRONG><BR>Av en händelse kommer Ord & Bild ut med ett vattennummer samtidigt som Staffan Michelsons vackra bok i samma ämne får recenseras, den heter Vatten kort och gott (Natur & Kultur). Egentligen handlar den om vattnets helighet, dess okränkbarhet som förenar alla högkulturer. En helig inskrift från 400-talet f. Kr. i Grekland slår fast ?Det är förbjudet att blöta eller garva hudar i Ilissos ovanför Herakles temenos. Det är vidare förbjudet att kasta sopor och avfall i floden?. <BR>Och i Ord & Bild skriver den indiske kärnfysikern Vandana Shiva om vattnets nio principer, där den åttonde heter ?Ingen har rätt att förstöra vattnet?, det är ungefär som nio Guds bud, och kanske ännu mer grundläggande. Ingen har rätt men alla förstör vatten ändå, de sicilianska flodbäddarna sinade och dess stränder var fulla med petflaskor och annat avfall. I tredje världen exploateras vattnet som en vara på marknaden av västeuropeiska vattenbolag, märkligt nog har regeringens privatiseringsivrare ännu inte insett potentialen hos det svenska vattnet. <BR><STRONG>Allt är inte marknad</STRONG><BR>Michelsons bok är fylld av klassisk lärdom, grekiska citat och sådana vattenkällor där Pan nog spelar i skymningsbrisen. Men den är långt ifrån menlös, klimatförändringens allvar och överexploateringen av sinande vattenkällor framkallar lätt ökenassociationer istället för elyseiska fält och citronlundar. Då blir en klassisk bok om vatten radikal, ifrågasättande den heliga marknaden och värnande själva livet. <BR>Michelsons är miljöjurist och synnerligen klassiskt bildad, därför skriver han både klokt och djupt om rätten och lagen, om allmän egendom och privat, den romerska rätten känner han. Roms geniala akveduktsystem var inte mindre genialt i sin politiska tanke: ingen privat brukare kunde slösa vatten så att den gemensamma tillgången hotades, det garanterade lagen. Samhälle och individ, allt är klassiskt och allt måste regleras av balanserad lag. Allt är inte marknad, allt ska inte köpas och säljas, inte luft, inte vatten, inte det gemensamma bästa. <BR><STRONG>Oehliga allianser</STRONG><BR>Michelson tror gott om människan och hennes förmåga att tillvarata det gemensamma bästa, hans egen erfarenhet talar för att förnuft kan segra. Mot detta kan man invända att de antika civilisationerna har en lika lång erfarenhet av svår miljöförstöring som de har av förnuftiga regelsystem. Men att både greker och romare var klokare än den nuvarande politiska ledningen i väst, det verkar uppenbart. Här tycks valet stå mellan ideologins ytterligheter medan pragmatismen förpassats till föraktets bakgårdar. <BR>Maude Barlow skriver i Ord & Bild en artikel om FN-konventionen om rätten till vattnet. En långtgående resolution hindras av den vanliga oheliga alliansen mellan Kina, vissa västländer (alltid USA) och hopplösa diktaturer som Egypten. Nyliberaler har lätt att enas med avgrundsregimer i internationella forum. Bägge lika anticivilisatoriska, bägge lika samhällsnedbrytande och girigt kortsiktiga. Då väger det antika arvet och dess visdom lätt.</P>
