"I Vatikanen är kontrollen total. Allting rapporteras. Inte så att man gömt mikrofoner i väggarna, det är värre än så. Man har ingen aning om vem av alla som befolkar det slutna Vatikanen som agerar maktens kunskapare och för vidare allt som kan vara av minsta intresse. Inte ens påven går fri. Först i hierarkin finns nämligen inte han utan kongregationens chef, den tyske kardinalen Joseph Ratzinger, vatikanförvaltningens järnman, fruktad i vida kretsar".
Sedan H B Hammars (inte KG) tjänst som kyrkans representant i Rom 2000 - en tid som han omskakad och bedrövad skildrar i Gisslan hos påven (texten ovan är hämtad från min recension av den boken) - har kardinalen blivit vald till påve Benedictus XVI. Som påve är han mer officiellt omstridd, anklagad för att bland annat ha skyddat pedofiler inom den katolska kyrkan (samtidigt som han fördömt homosexualitet) och för fördragsamheten med förintelseförnekaren och Piusbrödernas biskop Richard Williamson, något som Angela Merkel - som företrädare för den demokratiska staten - med kraft har motsatt sig.
Eamon Duffy, professor i kyrkohistoria, har i sitt klassiska verk om påvarnas historia, pekat på att det funnits både goda och dåliga påvar, och att det är själva den hierarkiska strukturen som är påvarnas födslokammare. När Joseph Ratzinger valdes till påve blev många troende katoliker förfärade, men bortsåg från det faktum att han faktiskt blev vald av kurian, Vatikanens "regering".
När den tysk-brittiske journalisten Alan Posener i stridsskriften Påvens korståg, kartlägger Benedictus "dolda agenda" för att underminera det moderna samhället och skriver ett helt kapitel om Williamsonfallet, bortser även han ifrån att Benedictus helt enkelt följer den konservatism som implicit finns i kyrkans egen natur, må vara att Ratzinger är mer obskyr som påve än Johannes Paulus II. Men Andra Vatikankonciliets betydligt öppnare atmosfär, som banade väg för "aggiornamento", en uppdatering av kyrkan, var Ratzinger delaktig i på 60-talet. Kanske var det 68-rörelsens sexuella frigjordhet, som upprörde honom mycket, som är orsaken till att han idag djupt misstror det moderna samhället och den "relativismens diktatur" som han menar breder ut sig. Han betraktas av många som kulturpessimist och liknar på så sätt sin andlige fader Augustinus.
För Vatikanen var det inte främst Piusbrödernas hets mot judar som var skälet till bannlysningen, skriver Posener, utan att de lät sig biskopvigas utan påvens tillåtelse. Om de kröp till korset en smula kunde de återupprättas (något som däremot inte gäller för de katoliker som väljer att gifta om sig efter en skilsmässa, de exkommuniceras utan nåd). I fallet Williamson citeras påven: "Ibland får man intrycket att vårt samhälle kräver åtminstone en grupp som man inte behöver visa någon tolerans, som man utan risk för efterräkningar får lov att attackera med allt sitt hat". Och Benedictus menar inte judarna, utan Piusbröderna.
Kanske kan man invända mot Poseners eget "korståg" mot påven, att påven, trots kännedom om Piusbrödernas antidemokrati och antisemitism, i första hand sett till att få dessa förvirrade katwolska själar under kyrkans kontroll. Men, men, varför då inte omfatta befrielseteologerna med åtminstone en liten ansats till samma fördragsamhet? Befrielseteologerna har också vågat kritisera kyrkans hierarkiska system. Biskopar som: Paulo Evaristo Arns, Helder Camara och Oscar Romero (som mördades av regeringsstyrkor 1980 mitt under mässan i San Salvador, och som fick skylla sig själv enligt den dåvarande påven). Liksom då har man idag krossat de biskopar som velat förnya teologin, med motiveringen att de skulle ha inskränkt det religiösa budskapet till enbart ett politiskt och socialt. Hellre högerextremister än vänsterdito.
Posener är bitvis intressant när han skriver om allt det som kan läggas påven till last. Det gäller märkliga uttalanden om Galileo Galilei, Darwin, spanjorernas erövringar i Syd- och Mellanamerika, kvinnorna och vetenskapen. Men Posener slår samtidigt in öppna dörrar.
Uppfattas boken som en brandfackla är det förmodligen av en troende katolik som fortfarande ser påven som Jesus ställföreträdare. Posener må ha rätt i mycket, men varför förvånas över att Ratzinger, som sedan barnsben gått i klosterskola, är gediget indoktrinerad? Klosterskolor eller koranskolor formar inga sympatisörer för det moderna samhället.