Västerbottens store proletärdiktare

Ingen har i stenhuggna kortdikter kunnat uttrycka den norrländska nybyggarfattigdomen bättre än Helmer Grundström. Följaktligen är han också ohyggligt bortglömd som författare. Ändå fick han en sentida renässans av 1970-talsvänsterns trubadurer och kanske för första gången i sitt liv ekonomisk trygghet en kort period innan han dog.
Helmer Grundström föddes 1904 i Svanabyn i Västerbottens inland och dog 1986 i författarlyan på Svartensgatan i Stockholm. Gunnar Balgård tecknar hans liv och verk i en stor volym som måste betecknas som Balgårds stora livsverk. Boken heter Detta är mitt land och är en heroisk forskningsinsats där ingen sten lämnas ovänd längs Grundströms knaggliga författarstig.
Det tog sin tid, men till slut fann han den där tonen som blev ett signum, kärv, träffsäker och ordknapp. Proletärtonen där vildmarksromantiken reducerats till en torr och utspottad snus, om ens det. Och där livets obarmhärtighet alltid stod i förgrunden, och där bakom rena nöden. Som i en av hans mest citerade dikter ur samlingen I torparskog från 1945:

"Milan hostade till/ och slog/ Kolarn ramlade i/ och dog/ Inte en knota/ blev kvar av karn/ Käringen med/

sina nie barn/ tvangs av nöden/ på socknen ut./ Annars var allt/ som det var förut."

Den sista raden kunde stå för att Grundströms dikter om sitt inlands fattigdom. Nöden hade varken insikt eller utsikt att försvinna, sillen är alltid härsken, mjölken sur, liksom de tigande torparna. Ingen väg tycks leda därifrån, ingen bildningsresa, inget Europa och ingen världsinsikt. Som det kom att bli för Eyvind Johnsson, vars barndom nog kunde uppvisa en liknande fattigdom, fast aldrig samma bitterhet. Istället blir det ett närmast ändlöst och ojämnt brödskriveri, tusentals dikter, några romaner och väldigt många noveller.
Förutom supandet då, ibland Klarabohemerna, det som följde efter en lång ungdoms stolt proklamerade nykterhet och uppbyggliga skriverier i nykterhetens organ. Den civila ordningen och det trogna äktenskapet blev aldrig Grundströms val, ändå försökte han nog. Halva livet eftersöktes han av myndigheterna för sina uteblivna barnaunderhåll. Ett av hans barn gömdes så effektivt att han aldrig återfann henne.
Jo, mycket av hans liv blev en trasa, handlånen många och förmågan till disciplinering över längre tider ringa. Hans arv tynger, inlandstorparens hopplöshet orkade aldrig häva sig till att skriva det stora torpareposet, till att ta det avgörande steget. Myren sög, skriver Grundström senare, den tycks ha krävt sina offer. Och supandet i Klara var nog roligare för sällskapen än för produktionen. Under 1960-talet är han tyst en lång period och därefter i avtagande, trots all offentlig uppburenhet.
Nej, myren lämnar honom aldrig, på omslagsbilden ses han bära två resväskor över myrspängerna, alltså vägen som leder till Svanabyn. Bruten väg kom mycket sent. Byn har honom i sitt grepp, han blir långpendlare hela sitt liv, övertar så småningom föräldrahemmet. Inte ens i tanken lämnar han byn, den förblir ett tvingande centrum, inte en hanterbar erfarenhet. Inte låter han sig avskiljas heller, trots att han får lokalt skäll och nesa för sina närgångna skildringar av hemtrakten. Erkänd blir han först mycket sent där hemma. Svanabyn och Norrland blir inte språngbräda, ungdomens upplevelser blir fängelse. Ensligheten och det personliga vankelmodet hjälper till.
"Som obekräftad person drogs Grundström gåtfullt till platsen för sin egen obekräftelse" skriver Balgård i en smått genial formulering.
Han försöker med modernismen och har goda kontakter med Gunnar Ekelöf, som en tid vistas i Dorotea, ivrigt diktande. Grundströms inspiration kommer både från Yeats och Robert Burns, han besöker Irland och skildrar London. Han får småningom lysande kritik för sina diktsamlingar, även från dem som räknas, alltså storstadspressens namnkunniga kritiker. Men det tar sig aldrig, istället för att staga upp skapande och liv tar han till ströskrivande, super för mycket och kinesar hos bekanta. Hans liv innehåller mycken flykt. I breven är han ofta planerande optimistist, i praktiken är han de uppskjutna mästerverkens skapare.
Balgårds biografi är storartad och inte sällan briljant. Den är bred i anslaget, generös med detaljerna. Oftast är de målande och intressanta, någon gång brer han på jämntjockt, då flackar texten till. Den kritiska distansen är väl avvägd, men Balgård är inte den slags skribent som vill att det bränner till, sällan gör han sig själv synlig. Som kritiker är han utförlig, men diskret.
Några av Grundströms dikter är värda ett långt liv och hans reportage är ofta lysande. "Ingen poet har varit på torftigare platser i avsikt att göra guld" skriver Balgård kärleksfullt. "Av rat och skrot har han skapat stor skönhet. De bästa dikterna är i själva verket formgiven tystnad, en molande värk i frilagd form".