Även i de lugnare låtarna. Det här är musik jag förstår till punkt och pricka. Eller har i alla fall gjort det i större delen av mitt liv. Receptet är melodi, desperation och lite skev sång.
I sista låten är de så glada över att deras gig gått bra att de alla ställer sig längst fram på scenen, börjar hålla om varandra i ett härligt kramkalas och brister ut i allsång.
Den biten klarar jag inte av att se. Jag får lov att vända mig om och stirra i väggen en stund. Snygg dekor.
Jag tycker inte att det är något att visa upp, att man kan kramas med sina bästa killkompisar.
Även om man alltid förr känt sig som en loser, inte varit populär på skolan i Bräcke, sedan köpt nya snyggare kläder, startat ett band, börjat sjunga om sin omgivning i Jämtland och slutligen tagit revansch på hela skiten med sin asgrymma musik.
Man kan kramas efteråt i logen. Jag menar, det är på en scen. Det sker liksom inte spontant. Ni har redan med er alla. Varenda kille i publiken gråter redan. Herregud, det är som en psykos av tårar och känslor i hela lokalen.
Vad är det Popterror gör med sin publik? Varför känner inte jag någonting? Är jag en robot? Nej, det är jag inte. Jag känner visst någonting. Jag tycker det är bra.
Men jag upplever sådan press på mig att gå in i extas med alla andra killar i en enda stor kram och dit kommer jag inte. Är inte ens säker på att jag vill det. Min politik vill bryta ny mark. Peace.