Så kan man summera lördagskvällens sammandrabbning i Lilla Salen mellan Magnus Öströms högenergiska kombo och det alltid lika remarkabla länsstorbandet.
Den upprymda atmosfären infinner sig omgående när vi, beledsagade av en outtröttligt trummande Öström, kastas in i läckra The moon, and the air it moves, varpå vi kollektivt myser oss igenom nyskrivna The green man and the french horn - där Öströmbandets intima källarklubbsjazz varsamt omslutes av en dov blåssektion toppad med Dan Johanssons sedvanligt stjärnhimmelsklara flygelhorn – innan första set kulminerar med en synnerligen maffig dubbelmacka bestående av Searching for Jupiter och Hour of the wolf .
Inledningsvis anförda av Daniel Karlssons minimalistiska pianoklanger dundrar storbandet här fram som ett X2000 med trombonerna tjutande som tågvisslor, och innan vi vet ordet av har vi stannat upp i en vargtimme fylld av rituell mystik där blåset reser mäktiga kolonner och pianot hamrar olycksbådande. Wow. Passar här också på att ge en eloge till en ljussättare som under kvällen tog tillvara varje tillfälle att förstärka den redan avsevärda suggestionskraft musiken i sig besitter.
Andra set inleds med en funkig kvartettuppvisning som gradvis ökar i fläskighetsgrad för att sedan landa i skört finstämd nynnighet, där Håkan Broström lägger ut texten på sin sopransax, lyrisk som en disig septembermorgon. Till kvällens gåshudshöjdare hör annars The weight of death - som Magnus Öström med anledning av den invandrarfientliga manifestationen i Torneå tillägnar alla som befinner sig på flykt i dagens kaotiska värld – mollstämt majestätisk och obetvinglig i sin hymniska kraft, liksom underbara Ballad for E - tillägnad Öströms barndomsvän och bandkollega Esbjörn Svensson som tragiskt förolyckades 2008.
Annat, som avslutande At the end of eternity och Stravinskij-struttande extranumret Piano break song, är ren energi , med trummor i fyrsprång, pianokrevader och blåssektionens mullrande åskmoln. I At the end of eternity lyckas också Magnus ”Duracellkaninen” Öström medelst lika delar stökig elektronik och musikalisk fantasi kuppa in ett trumsolo som min för dylika fenomen i allmänhet gravt skeptiska hjärna tvingas kapitulera för!
Med känslig kompass och musikaliska allväderskläder fortsätter Magnus Öström & co det musikaliska stigfinnararbete som inleddes på Esbjörn Svenssons tid, och denna kväll fick de minsann sällskap av en hel skallgångskedja. Magnifikt!