:Det är stört omöjligt att inte känna sympati för Sofia Bachs rollkaraktär Gerdan Roth. För precis som hon själv skriver i programbladet, är Gerdan Roth en människa vi alla mött och troligen har en relation till. Det är den människa som lever sitt liv genom att stötta andra, näst intill självutplåning. I Sofia Bachs gestaltning en 35-årig hemmafru i Hallstavik som lever ett liv präglad av maken och tonårssönerna.
Gerdan Roth har tre stora intressen i livet. Det är att baka, se på tv och att fynda. Världen är egentligen inte större än extrapriserna på den lokala Ica-affären, pappersbruket på orten där maken jobbar och besöken på speedwayklubben. Någon längre resa än till Avesta och Stockholm har det aldrig blivit. Inte heller någon inre resa i form av utbildning och förverkligande av sina egna drömmar.
Frågan är egentligen hur många drömmar, hur mycket ångest och hur många problem det går att plöja ned i alla de syltkakor Gerdan Roth producerar. "Det är bara att baka och blunda, blunda och baka", säger hon i pjäsen.
Och samtidigt som Gerdan Roth bakar, städar, läser reklamblad, ser på tv, släpper loss till Bon Jovi tecknas ett varmt porträtt av en vilsen, smått nedstämd person som är van att alltid tas för given. För trots att farmodern med någon sorts envishet försökt trumma in budskapet "Glöm aldrig drömmen, lilltösen", sitter Gerdan Roth fast i samma förnekande av sig själv och sina behov som farmodern i sin tur tvingades till.
Det finns dock hopp. Redan tidigt i pjäsen förekommer ett brev som kanske blir till en vändpunkt för Gerdan Roth. Något man som betraktare verkligen hoppas blir av.
Sofia Bach, som också skrivit manus till pjäsen, har gjort sig känd för sin komiska timing, bland annat har hon medverkat i tv-programmet Parlamentet. Karaktären Gerdan var från början också en komisk figur hon uppträdde med på privata fester och det märks. Det finns en del vardagskomik i pjäsen som balanserar mellan parodi och sympati och det finns sekvenser i pjäsen som lösryckta enbart skulle framställa Gerdan Roth som en tragikomisk person. Nu lyckas dock Sofia Bach ge karaktären mer djup men kanske framför allt värme och mänsklighet så att vi betraktare slipper en fadd smak av "lyteskomik". Att hon dessutom lyckas skapa ett scenrum med en fungerande publikdialog och närhet gör sympatin för Gerdan Roth och hennes liv än mer angelägen. Drömmen om självförverkligande gestaltad via det lilla livets tillkortakommanden. Egentligen hur det sociala arvet tillsammans med små val eller icke val påverkar långt mer än den egna föreställningsförmågan.