Värmer mer än solen

Den föreställning som får avsluta Barnteaterfestivalen på Norrbottensteatern är också en slags Grand Finale. Tack vare att pjäsen Svårast är det med dom värdelösa har tagits ut att medverka på Svenska Teaterbiennalen i Borås nu i juni, har Teater Västernorrland repeterat upp sin uppmärksammade pjäs från 2007. Den är skriven och regisserad av Rasmus Lindberg som så sent som i december förra året utexaminerades från Dramatiska Institutets regilinje. Men hans pjäser har gått före, även Dan då Dan dog har visats på tidigare svenska biennaler. Som vanligt, säger den bortskämda, är det en omtumlande och rolig upplevelse. Men den här gången har Lindberg samtidigt lyckas peta i de allra känsligaste organen. I skämsorganen. För pjäsen handlar verkligen om de värdelösa. Om den som misslyckats med allt: att bestämma sig, välja rätt studier, som är arbetsoförmögen och aldrig någonsin har blivit sedd av de lyckade - och om den som med en cp-skada både har en spastisk kropp, stomi och bärs av rullstol. Vad sjutton ska det vara bra för? Den frågan ställer ensemblen och Lindberg oss. Och det görs med sedvanlig hejdlöshet, om än något dämpad då vi trots allt har en rullstol på scenen. Här finns karaktärer drivna till karikatyrer. Gisela Nilsson och Stefan Åkerman i kritstrecksrandiga byxor med hög midja dubblerar, spelar ut i hög hastighet och har stor spottfaktor. De säger saker man inte får, men tänker, och då är man ju likadan - obehaglig. Men de är samtidigt ofta mycket roliga, något som gör det hela befriande mänskligt. Mycket roliga och ibland obehagliga är intressant nog även Anders Tolergård, som utmärkt spelar värdelöse Mårten 30 år och onödig, och Maria Granhagen, suverän som rullstolsburna Hedvig som sviken av sin mamma (kanske var det dags att växa upp?) ruvar på hämnd. Mårten får till sist nämligen jobb som personlig assistent hos Hedvig. Det första uppdraget är att byta stomipåse ... Typ det värsta någon kan tänka sig kanske? Men Mårten blir kvar som assistent. De gapar och skriker åt varandra, är samma andas barn liksom, och det för dem nära varandra. Alltför nära... Varför får kärleken inte vara rar? Vem tog ifrån oss det och kladdade dit bilden av ständigt brinnande passion eller framgång med nyblekta tänder i lyckliga-par-tidningar, som enda ersättning, tänker jag. Rasmus Lindberg och Teater Västernorrland ger fingret åt sånt trams, och solen har inte en chans att värma som Svårast är det med de värdelösa. Den sista föreställningen i Luleå spelas idag lördag. Det är en Grand Finale att inte gå miste om.