När Woody Allen 1979 hade spelat in filmen Manhattan var han så övertygad om att den skulle bli ett fiasko att han gick till filmbolaget United Artists och erbjöd sig att, helt gratis, spela in en film för dem.
Efter premiären kom reaktionerna: alla älskade den. Reservationslöst. Publiken och kritikerna vräkte gemensamt beröm över den bitterljuva berättelsen om några människors liv med och kring varandra på Manhattan: stilsäkert spelade av Woody själv, Diane Keaton och Mariel Hemingway.
Folk beundrade Gordon Willis smakfulla svartvita foto och den utsökt utnyttjade musiken av George Gershwin. Filmen var en stor framgång, alla tyckte väldigt mycket om den och Manhattan räknas numera som ett tidlöst mästerverk inom den amerikanska filmen.
Men Woody Allen själv är fortfarande förvånad över att någon alls gick för att se den. Den blev inte alls som han hade hoppats att den skulle bli.
Den här episoden berättas i Robert B. Weides två timmar långa och väldigt sympatiska dokumentär om den numera 76-årige Woody Allen, som föddes som Allen Konigsberg i Flatbush, Brooklyn, New York, och som sedan 1969 i princip har gjort en film om året. Det stora flertalet av dem mycket bra, en handfull av dem helt oantastliga klassiker och endast ett mycket litet antal av dem relativt förströdda. Men aldrig helt ointressanta.
Woody Allen kan helt enkelt inte jämföras med någon annan regissör. Ingen annan har haft en så obruten svit med filmer, som alltid har gått med vinst eller i alla fall minst jämnt upp ekonomiskt, och i stort sett ingen annan har heller kunnat åtnjuta en så kompakt respekt i branschen som Allen.
Under filminspelningarna är han alltid fullständigt ostressad och jämkar alltid sina, närmast obefintliga, regiinstruktioner i stället för att diktatoriskt strida för dem.
Woodys pappa, som ofta brukade vara med vid sonens filminspelningar och då vanligen kunde återfinnas nasande klockor till inspelningspersonalen, blev 100 år. Och hans mamma blev 96 år. Han har alltså generna för att kunna hålla på i minst några decennier till och åstadkomma, säg: 15-20 ytterligare filmer.
Dokumentären innehåller inte några som helst analyser av Allens filmer, men väl ett stort antal klipp ur filmer från hela hans karriär; ovanliga gamla tv-inslag från bland annat Dick Cavetts talkshow samt olika standup-rutiner.
Addera också ett antal kommentarer från både Woodys familj (systern Letty) samt diverse kolleger, som Martin Scorsese, Diane Keaton och många flera. Woody Allen har alltid haft ett gott renommé men hamnade i ordentligt blåsväder under 1990-talet, när han flyttade ihop med sin och Mia Farrows (som inte medverkar i dokumentären) adoptivdotter samt fick barn med henne. Men även den stormen är utriden.
Ytterligare en följd av denna filmhistoriskt trevliga dokumentär är att man grips av en svår lust att genast se om filmer som: Annie Hall, Manhattan, Zelig, Broadway Danny Rose, Kairos röda ros, Hannah och hennes systrar, Radio Days, Små och stora brott, Kulregn över Broadway, Manhattan Murder Mystery, Fruar och älskare, Dur och moll och Match Point.
Härnäst väntar vi på mannens senaste, Förälskad i Rom.
Och den ende som inte verkar tycka att det är något speciellt med Woody Allen och hans filmer är då egentligen bara - Woody Allen själv.
Han skriver för hand eller på en gammal akustisk Olympia skrivmaskin och det händer att han tar en inspelningspaus när favoritlaget i baseboll, New York Knicks, har en viktig match.
Det är en ovanligt generös Woody Allen vi möter i Robert B. Weines film och det vore ju en dröm att få sitta och prata med honom i några timmar.
Väldigt gärna på någon av de pubar på Manhattan, där han regelbundet brukar spela klarinett med sitt band av dixieland-musiker.