Finnar var inte heller väl sedda. Att de gömde kniven bakom ryggen var också en ”sanning”. På en liten yta av två kvarter inordnades världen i ett stenhårt klassamhälle, från arbetarklass till de som inte hade något ”riktigt” arbete. Vuxna hade ingen kontroll över vilka vi barn lekte med, men ”zigenarna” undvek även vi. Varför? Kanske för att de måste bo utanför staden i husvagnar och aldrig fick stanna på samma plats mer än tre veckor. De här minnesbilderna dyker upp när jag hör att romer misshandlats i Perstorp. Människor är lika fördomsfulla och rädda för fattigdom idag som när jag var barn och Katarina Taikon en flicka.
Katarina Taikons mamma var en småländsk statarflicka som i sin ungdom förälskade sig i Johan Taikon. De fick fyra barn. Katitzi, den yngsta, var nio månader när mamman dog för att inget sjukhus ville ta emot henne (förrän det var för sent). Om detta och den första tiden på barnhemmet - efter att tivolit brunnit ner och munnarna blivit för många att mätta – och återkomsten till lägret och familjen, handlar de två första böckerna: Katitzi & Katitzi och Swing.
I tältlägret har man inga mjuka sängar som på barnhemmet och ständigt blir de bortkörda av bypolisen. Husvagnarna är kalla och dragiga och alla måste hjälpa till med att få fatt i vatten och bränsle. För Katitzi är det nya livet länge en chock. Pappans nya fru, ”tanten”, som inte är rom och inte tycker om barnen som Johan har sedan tidigare, slår Katitzi mest av alla syskonen. Men kärleken till syskonen och den mesige pappan hjälper henne att anpassa sig.
Katarina Taikons debut, Zigenerska, kom ut 1963 och var en vuxenbok som tidningarna uppmärksammade. Då hade hon kämpat länge för att få lära sig att läsa och skriva och hann bli tjugosex år innan någon skola tog emot henne. Men först med barnböckerna om Katitzi fick hon en hängiven läsekrets. Katitzi (1969) följdes av Katitzi och Swing året därpå och därefter kom nya böcker varje år. Uppbrott är den sista boken i serien (1980).
Katitziserien är varm, rolig, full av upptåg och en rebellisk längtan efter rättvisa. Böckerna var sönderlästa på det filialbibliotek där jag arbetade på 80-talet och det finns ingen orsak att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången, när förlaget ger ut de tretton böckerna på nytt i samlingsvolymer.