Varm musik i kalla Luleå

De sju medlemmarna i Luleåbaserade reggaebandet Treklang ställer ifrån sig sina instrument och slår sig ned på den vinröda mattan. På väggarna som är täckta av lila äppelkartonger, hänger tygflaggor med Bob Marley-motiv och ord som peace och freedom. Lite malplacerad hänger också en svensk flagga på väggen och man frågar sig plötsligt om man verkligen kan producera reggae från ett fortfarande småkallt Luleå.  ? Det är lite konstigt det där. All musik kommer ju ursprungligen från någon annanstans. Det finns väl egentligen ingen musik som ursprungligen kommer från Norrbotten, säger Daniel Forsberg, trummis i bandet.  ? Fast det är klart, reggae är en ganska säsongsbetingad genre. Så det kommer nog att gå bättre på sommaren, säger Petri Rönnberg, gitarrist. Aldrig nöjd Vad det är som ska gå bättre kan man visserligen undra då bandet har ett fullspäckat spelschema. Sedan Treklang bildades för drygt ett år sedan har de spelat i princip så mycket de hunnit. Dessutom är de väldigt omtyckta av dem som sett dem live.  ? Det är väl så att man aldrig är nöjd. Den dagen vi är det kommer vi att lägga av, säger Lars Anundi, bandets sångare och andra gitarrist, och fortsätter:  ? Sen har vi väl inte riktigt kunnat göra oss rättvisa när vi spelat in låtar. Vi är ett liveband. Lars Anundi är den som lägger grundackorden och skriver texterna. Oftast handlar de om rättvisor, orättvisor, kärlek och något så abstrakt som ondska. När ordet kommer på tal bryter det ut en livlig diskussion om vad ondska egentligen är, och det ena exemplet efter det andra radas upp. Till slut kommer de fram till att det enklaste måste vara att säga ondska är det som får en att må dåligt. Men hur började det hela egentligen och varför blev det reggae?  ? Ja, varför reggae. För att det är så kallt i Luleå. Så brukar vi svara, skrattar Lars Anundi.  ? Nä, men varför, det vette fan. Vi har funnits i jävligt många konstellationer sedan 1998/99. Och det bara blev så. Punk, ska och hardcore Så gott som alla i bandet har ett förflutet i andra band. Det har spelats punk, ska och hardcore. Något som inte skiljer så mycket från reggaen som man kan tro.  ? Det är ju bara olika typer av frihetsmusik, säger Lars Anundi.  ? Och så blev vi för gamla för att spela hardcore. Vi var tvungna att spara på halsen, säger Daniel Forsberg.  ? Och strängarna. Och pengarna, skrattar Petri Rönnberg.  ? Nä, men reggaen har väldigt mycket gemensamt med punken. Kanske inte ljudmässigt men attityden. Det är samhällskritiskt, fri musik. Många jämför det med jazz men jag skulle nog hellre jämföra reggaen med punken, säger Lars Anundi. Plötsligt reser de sig upp från golvet och börjar spela. Lars tar i utan mikrofon och de andra sjunger med i olika stämmor. Rummet bokstavligen gungar och med risk för att få det att låta klyschigt, så kommer också den där värmen. Varför är det så få som håller på med reggae här uppe?  ? Man måste nog vara lite vriden för att spela reggae. Allt går ju baklänges, i baktakt, säger Lars Anundi och fortsätter:  ? Men vi har sagt att vi vill bygga upp en studio så att det åtminstone finns en reggaestudio i Norrland. På lördag spelar Treklang på Södra hamnpaviljongen i Luleå.

Varm musik i kalla Luleå

Redan innan man öppnar dörren till den lilla replokalen hör man de dansanta tonerna. Men den våg av värme som man förväntar sig ska skölja över en, uteblir när dörren öppnas. Dessutom blir det tyst. Knäpptyst.