En innerligt äkta lång näsa till alla de som inte inställde sig på Krokodil i torsdags kväll, när tre internationella artister samt en suverän svensk dito manifesterade sig å det grundligaste där.
Fyra stolar på scenen. Från höger placerade sig på dem Will Kimbrough; en extraordinärt skicklig gitarrist (numera i Emmylou Harris The Red Dirt Band, tidigare med hur många som helst och bland dem Rodney Crowell) och sångare, samt soloartist, Brigitte DeMeyer; ny bekantskap för mig, men extremt charmig och ambitiöst begåvad, reser med sin nya platta Rose of Jericho, hade en dag i Sverige bakom sig och hade redan lärt sig två svenska ord - hej och tack ("snacka om duktig eller hur?"), Israel Nash Gripka; tung countrybluesmusiker från Missouri som spelat med Springsteen rätt nyligen och befinner sig just på mållinjen till ett världsomfattande och mycket välförtjänt genombrott, samt den från Falkenberg härstammande habile gitarristen och sångaren Johan Örjansson.
De avlöste varandra med att spela och var hur avspända som helst i det de gjorde; kompade varandra, berättade små raljanta historier och från vägen-anekdoter, höll på i några timmar och hade säkert klarat av att hålla på ännu mycket längre, men enligt Brigitte DeMeyer "har vi ingenting mera nu, så då slutar vi" och ett till sist relativt välfyllt roadhouse vid namn Krokodil sände en tsunamivåg av tacksam lycka mot henne och de tre övriga.
Alabamafödde Will Kimbrough är fenomenalt skicklig på snitsig finger pickin’- guitar (vid ett tillfälle spelade han av en sträng, men bröt knappast ihop för den skull), som han med lugn auktoritet bevisade i exempelvis Hill country girl. Brigitte DeMeyer demonstrerar en hänförande passion för både text och musik, i sympatiskt disponerade låtar som West Side mama, South Side me och den New Orleans-doftande Say big poppa.
Israel Nash Gripka, som är van att bli betraktad av omvärlden som om han planerar att gå till frontalattack mot den, vältrade med överväldigande energi in bulls eye-fullträffar som den fundersamma I’m gonna go to the river och den pardonlösare I let it go. Och Johan Örjansson fyllde skickligt i där det behövde kompletteras, på den generösa musikaliska paletten.
Musiken som framfördes brukar refereras till som Americana. Avgrundsdjupt innerlig, full av starka rottrådar och övertygande känslor.
En överväldigande fin och äkta kväll. Och det borde utdömas något slags straff till de som gillar musiksorten och ändå inte var på plats.