Världsdramatik för barn

Elddopet"Hej Yankho", säger barnen från Rutviksskolan när skådespelaren Yankho Kamwendo öppnar dörren till Stadsöskolans aula i Gammelstad och bjuder in till föreställning. De har träffats förut - Yankho Kamwendo har varit programledare i TV:s Bolibompa. Nu möts de "live" och i ett helt annat sammanhang än SVT:s färgglada barnvänlighet.Förra året inledde Riksteatern sitt världsdramatikerprojekt, som innebär tre specialbeställde utomeuropeiska pjäser för barn och unga. Två pjäser har redan visats - Iganacio Apolos Dubbelnelson och den mexikanske dramatikern Rafael Martinez Ett år av tystnad. Nu är det dags för den tredje och avslutande pjäsen Elddopet av den nigerianske dramatikern Rotimi Babatunde, som hade Sverigepremiär i Kiruna och sedan gått på turné för mellanstadieelever i Gällivare, Jokkmokk, Kalix och Luleå. Till veckan spelas Elddopet i Boden.Vi möts på en skolgård bland nedfallna löv och betong. Där sitter han, pjäsens Paul (Yankho Kamwendo), långt från sin by och farmen där han växte upp. Här ska han nu vara i några år, iförd samma skoluniform som alla andra och utlämnad till internatskolans värstingar Amoa (Måns Clausen) och Jik (Harald Lönnbro). I stan är hans kunskaper om djur och natur plötsligt värdelösa och han blir ett lovligt byte för skolans tuffingar. Verkligheten är hård, här finns ingen plats för några mjukisar, som Amoa upprepade gånger påpekar. Kring dessa tre pojkar skapar Rotimi Babatunde med effektiva medel ett förtätat drama, som trots sin korta längd (drygt 40 minuter) greppar stort om deras olika livshistorier. I ljudet av cikadorna och i skuggan av ett döende baobabträd, det som Gud en gång enligt berättelsen i vrede vände upp och ner på men som han senare i en gest av försoning försåg med vitaminrika bär, förflyttas vi ut till en värld som på samma gång är både annorlunda och mycket lik vår egen. Det vi känner igen är kampen på skolgården, skräcken för att hamna utanför, att inte få vara en i gänget. Men här ställs allt på sin spets på ett sätt som inte är vanligt i Sverige, särskilt inte i barnteatersammanhang där lyckliga slut blivit en regel. För Paul, Amoa och Jik finns ingen nåd, ingen tröstande famn - hårdheten har redan börjat förstena deras kroppar. Det är på samma gång både befriande och skrämmande. För att värja oss mot grymheten behöver vi orden och varandra. I de bästa stunderna har vi det i ett gemensamt teaterrum. Så är det här och när föreställningen bryts och skådespelarna går ur sina roller är det en lättnad, en tröst. Kanske borde vi ha fått stanna kvar där en stund och delat våra tankar. En stark upplevelse, välregisserad och välspelad.