Pjäsen är ett resultat av Tornedalsteaterns möte med Sydafrika och organisationen Association of Life Long Learning, ett projekt som stöds av Sida och Kulturrådet med uppgift att vaska fram myter från nord och syd. I Sydafrika resulterar samarbetet i en bok, i Tornedalen blev det en teaterföreställning med musik och dans.
Mot en fond som för tankarna både till våra skogar och till främmande afrikanska landskap tar en nutidens berättelse plats. En mamma sover oroligt medan dottern är ute med pojkvännen på nattliga skoterfärder. Vi befinner oss helt klart i Tornedalen, intill älven och ”den andra sidan”.
Här skrämmer nutida fenomen som lådvin och ett evigt sms:ande inte bort de underjordiska, vars uppgifter är att skydda människorna. När grälet mellan mamman och dottern börjar spåra ur träder de fram i sina olika gestalter, fullt synliga. Här ska själar räddas och självklart ska det ske med hjälp av sagorna. De gamla folksagorna, de som Tornedalsteatern hittat i sin egen närhet, men också i Sydafrika dit de reste för att samla berättelser.
Sju sagor bjuder de underjordiska på. Sagor som på sagors vis handlar om det mänskliga – om girighet, förluster, rädslor, listighet. Om ”Moder Gud” som stängs in i underjorden och som inte kan låta bli att dricka av vattnet, trots att hon blivit varnad, något som får till följd att träden fäller sina löv en gång om året. Om trollet, han som blir gudfar till ett gossebarn, men som avstår från att komma till dopkalaset när han får höra vilka som är inbjudna – inte bara prästen och påven utan också Jungfru Maria, Jesus och självaste Gud.
Språken blandas, meänkieli och svenska. För en som bara behärskar det senare är allt begripligt. I sina bästa stunder känns Vishetens vindar förankrad både i det lokala och i det globala – emellanåt blåser här hela världens vindar.
Inte minst när Oskar Hejlls fantastiska masker intar scenen, eller när Daniel Wikslund låter sitt uttrycksfulla fiolspel ljuda över salongen och Gun Olofsson och Carina Henriksson stämmer upp till sång.
Tornedalsteaterns signum är en mycket naturalistisk form av teater som passar väl till sagorna, men sämre när den närmar sig samtidens berättelse. Den övertydlighet som präglar sagospråket blir en belastning för nutidsrealismen som skulle må bra av mer gestaltning och färre förklarande ord.