Världens tiljor och Gustavs hov

Lars Hjortsberg var skådespelare vid Kungliga teatern, men också Gustav III:s ofrälse page och bibliotekarie på Haga. Kanske blev han även kungens vän, hela hans liv har varit förknippat med monarken, han föddes samma år som Gustav genomförde sin statskupp och när kungen låg blödande av skotten under maskeradbalen fanns han i samma rum. Nu minns han sitt liv och sin gärning och berättar dem vidare.I Kungens komediant fortsätter Agneta Pleijel sin 1700-talsresa, från livets blodiga drama under kirurgkniven till de tiljor som föreställer världen. Resan inleddes med Drottningens chirurg där faktiskt Hjortsberg skymtade förbi som hastigast. Hjortsberg var predestinerad för teatern, redan i moderlivet hade han kontakt med den magiska scenen eftersom modern hade plats på operan. Och utan kungen hade varken operan eller teatern varit något att tala om, Gustav III var mer än deras gynnare, han var deras förutsättning. Nu ser Hjortsberg tillbaka på sitt liv i det förgängligas tjänst. De korta stunderna av bifall, illusionskonsternas mirakel så länge replikerna uttalas. Mest bifall fick han i rollen som kungens förtrogne, mest insikt i maktens natur också. Som vanlig skådespelare drogs han till tragedin men hade mest talang för komedin. Det låg ju ett skimmer över Gustavs dagar, om inte inhemskt så åtminstone inlånat. Hjortsberg lär mycket av de franska sällskap som kungen låter frakta till höga Nord och blir något av en stjärna, både uppläsare, page och skådespelare. Alltsammans roller i det upplysta enväldets tjänst. Pleijel har gjort ett gott hantverk, som alltid. Teaterhistoria, 1700-talsrevy, superi med Sergel och Bellman, det nya århundradet formerar sig och fransmännen fryser men känner beundran inför den lysande monarken. Sverige börjar bli modernt, men gör segt motstånd, grannlåten importeras och det blir ännu kallare för de sköna konsterna efter kungens död. Den som tar emot hela berättelsen är "Liten", en mycket kort kvinna som heter Lovisa och förlöstes av kungens kirurg med kejsarsnitt. Ett av de starkaste avsnitten i den föregående boken där Pleijels sakligt vackra prosa sattes att beskriva anatomins blodighet på ett sällsamt kontrasterande sätt.Något saknar man den sällsamheten i Kungens komediant. Här firar sakligheten och historiekunnandet sina triumfer i de fem akter som bygger upp romanen. Men som så ofta med böcker som kommer i en trilogis mitt planar berättelsen ut och känns mer stadig än extatisk. Kanske är den uppladdningen inför finalen, den lugna andningen talar för det. Men man saknar den allmängiltighet i motsättningar och liv som gav Drottningens chirurg ett helt annat och aktuellt anslag. Ibland bränner det till, när illusionen i teatern granskas och replikerna klingat bort. "Innerst inne i den (teatern) bor köld. Längst in bor döden. Livsleken går, precis som operan och teatern, ut på att tänja på tiden och uppskjuta utslocknandet."