Världens teaterfestival

På rockuppslaget bär hon en liten brosch med texten ?Pessimisten blir inte besviken?. Ändå får hon väl betraktas som optimist, Katariina Salo, skådespelerska i den fria gruppen Teatteri Elämys Eukot från Torneå, som för fjärde gången i ordningen arrangerar en kvinnoteaterfestival i Haparanda och Torneå. Särskilt som hon och de andra arrangörerna genomför sin festival utan särskilt mycket pengar i kassan. Den europeiska kvinnoteaterfestivalen i Haparanda och Torneå borde egentligen heta den internationella, för bland de nästan 30 föreställningar som visas finns alla kontinenter utom Afrika representerade. Första gången 1999 var festivalen nordisk, men redan andra gången 2001 hade den utvidgats till att gälla hela Europa. Till årets festival strömmade det in över 70 anmälningar från 32 länder runt om i världen. De mest långväga kommer från Kanada, USA och Sri Lanka. Ett intresse som förvånar arrangörerna, som valt ut de deltagande teaterföreställningarna med hjälp av videoinspelningar.  ? Det verkar som om ryktet har spritt sig kvinnliga teaterarbetare emellan, säger Katariina Salo, som är en av många som arbetar med Kvinnoteaterfestivalen. Med den egna fria gruppen Teatteri Elämys Eukot, något som i svensk översättning enligt uppgift blir Upplevelsekärringar, spelar hon cirka 40 föreställningar per år, både på den egna scenen Tornion Teatteri-Asema och på turné. Själv har hon under det senaste året haft stora framgångar med monologer byggda på texter skrivna av den finländske författaren Kari Hotakainen, som förra året belönades med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Löpgravsvägen. Idén om en kvinnoteaterfestival föddes för några år sedan för att, som hon säger, ?vi är kvinnor och ville komma i kontakt med andra kvinnor som gör samma saker, bara så?. Men för att genomföra en festival behövs pengar, något som är en bristvara i sammanhanget. I Finland arbetar en stor grupp kvinnor knutna till Teatteri Elämys Eukot med en rad andra arbetsuppgifter för att samla in pengar till festivalen.  ? Vi har bland annat tagit på oss städjobb, där lönen gått direkt till festivalen, säger Katariina Salo. I detta levande och mycket praktiska gränssamarbete deltar också Haparandas aktiva teaterförening som söker svenska pengar. Tillsammans söker de nordiska kulturfondspengar och på den finska sidan står utbildningsdepartementet, som också sköter kulturfrågor, för ett bidrag. ?Ett viktigt erkännande?  ? Dessutom har vi fått Torneå stads kulturstipendium, något som vi ser som ett viktigt erkännande även om det inte innebär så mycket pengar. I år är också vår president Tarja Halonen Kvinnofestivalens beskyddare och det betyder också en del, säger Katariina Salo. Teaterfestivalen, som äger rum mellan den 9 och 12 juni, spelas på scener både i Haparanda och Torneå. Denna gång har man inte valt något särskilt tema, men Katariina Salo ser ändå en tendens till en slags röd tråd.  ? Många av grupperna gör föreställningar kring den kulturella identiteten. Dah Teatar från Serbien-Montenegro gör en monolog baserad på Hellen Kellers historia som handlar om förlust på många olika sätt, inte minst förlust av identitet och hemland, liksom flera av grupperna från det forna Jugoslavien. Josefina Baez gör en föreställning med dans och poesi kring sina upplevelser av att vara karibianska i New York och Isabel Mohn från Kanada framför en soloshow som ringar in frågor om identitet. Även plats för män Isabel Mohn, som förenar clowneri, mimik och dans i sina föreställningar, kommer också att hålla en workshop med temat Över gränserna under festivalen. Som vanligt i dessa sammanhang blir det teater på många olika språk, vilket kan skrämma bort en del.  ? Det är bara som man tror. Våra erfarenheter efter våra kvinnoteaterfestivaler säger något annat. Språket är visserligen viktigt i teatersammanhang, men det finns så många andra sätt som man också berättar på, inte minst genom dans och mimik som det blir mycket av i år, säger Terttu Korpela från Haparanda teaterförening. Kvinnorna dominerar naturligtvis scenerna under denna festival, men arrangörerna har inget krav på att det ska vara enbart kvinnor i teatergrupperna.  ? Från Sri Lanka kommer en grupp med föreställningen Me and We, som utforskar kvinnans sociala och kulturella bakgrund med hjälp av teater, gamla folkdanser och traditionell musik. De säger att i Sri Lanka är det omöjligt för en kvinna att göra teater utan män, säger Pia Marttinen, på Haparanda teaterförening. Teatergrupperna deltar i festivalen på egen bekostnad, medan arrangörerna står för mat och logi. Formellt ingår alla grupper i en tävling, där en jury med skådespelare och teaterarbetare från Norge, Sverige och Finland utser bästa föreställning. Roligt och intressant  ? Egentligen är vi väl inte så förtjusta i det där med tävling, men det är ett sätt för oss att överhuvud taget kunna arrangera festivalen, säger Katariina Salo. Mediaintresset kring teaterfestivalen är större i Finland, men arrangörerna säger sig märka ett visst ökat intresse också från andra länder. I år kommer Riksteaterns nye chef Birgitta Englin att delta i festivalen, som givit ringar på vattnet.  ? Teatergrupper från Turkiet och Island har börjat samarbeta efter att ha mötts här i Haparanda och Torneå, liksom också grupper från Tjeckien och Finland. Vi brukar ha väldigt roligt tillsammans och har många intressanta diskussioner som naturligtvis inspirerar och får följder i det vi gör, säger Katariina Salo. Eftersom pengar är en bristvara får marknadsföringen stryka på foten och den ekonomiska verkligheten gör att arrangörerna inte kan genomföra sin festival med regelbundenhet och utan vilopauser emellan.  ? Man måste tänka på att det tar tid att etablera kulturella arrangemang också, säger Terttu Korpela.  ? Jag kommer ihåg när Kalottjazz- och bluesfestivalen var ung. Då kunde vi vara 50 personer i publiken på en bluesafton är i Haparanda. Nu för tiden är det fullsatt. Så det är bara att jobba vidare med det man tror på, säger Terttu Korpela.