Den 6 juni kan vi se Venus passera framför solen. Samma fenomen fick hundratals astronomer att resa till jordens alla hörn redan 1761.
Andrea Wulf har skrivit om äventyrare som slår Indiana Jones på fingrarna.
- Jag är inte astronom, jag är historiker.
Så inleder den tyska författaren Andrea Wulf dagens intervju, men det var också hennes första ord vid en föreläsning på Kungliga biblioteket kvällen före. I möte med entusiaster är det viktigt att påpeka, men hennes bok Jakten på Venus om världens första stora vetenskapliga samarbete - 1760-talets mätningar av Venuspassagen - har mötts av respekt både bland litteraturkritiker och hobbyastronomer. Då var Venus vandring framför solen en möjlighet att mäta avståndet mellan jorden och solen. I dag handlar det snarare om en fascination för himlakroppar, som likväl lever stark. I publiken under Andrea Wulfs föreläsning fanns åhörare som för länge sedan planerat var de ska se Venuspassagen den 6 juni; en man reser till Sibirien, en annan till Hawaii.
Andrea Wulf, som bott i England i 20 år, vet också var hon tillbringar den 6 juni: risken för moln sägs vara minst i Arizona. Men länge var datumet bara en tung deadline.
- Jag var på väg att ge upp flera gånger, när jag inte trodde att jag skulle bli klar i tid. De sista nio månaderna tog jag inte ledigt en enda lördag eller söndag. Hade jag missat den här deadlinen hade utgivningen fått vänta i 107 år.
Äventyrsberättelse
Det var den engelske astronomen Edmond Halley som 1716 uppmanade sina kollegor att samarbeta över gränserna för att mäta planetens vandring från olika platser så långt söderut och norrut som möjligt. Andrea Wulfs bok Jakten på Venus är en historisk genomgång av ett vetenskapligt projekt, men lika mycket en äventyrsberättelse om de hundratals astronomer som mot alla odds tog sig till platser som Sibirien, Mexiko, Newfoundland och Indien. Som en jämförelse tog det vid samma tid tre månader för ett brev som postats i Philadelphia att nå London.
"Modell för framtiden"
Det är omöjligt att inte lida med den franske astronomen Le Gentil som jagar Venus över hela världen i elva år, bara för att hindras av krig och sandstormar. Även hans landsman Jean-Baptiste Chappe d’Auteroche satsade allt när han 1761 tog sig genom snöstormar till Sibirien. Den andra Venuspassagen observerade han från en tyfusdrabbad jesuitstation i Mexiko, där han några timmar senare dog i feber.
- De lade grunden för framtida vetenskapliga samarbeten. Det var också första gången som regeringar finansierade ett storskaligt vetenskapligt projekt och det blev en modell för framtiden, berättar Andrea Wulf.
I sin genomgång av brev, protokoll och dagböcker fastnade hon för ett citat av en av astronomerna: "Vetenskapsmän krigar inte", de samarbetar oavsett om deras länder ligger i krig.
- Det är ett fint budskap till oss i dag. Det var som Rysslands och USA:s rymdkapplöpning, med den stora skillnaden att alla nationer kämpade tillsammans.