Varken spänning eller historia

Ernst Brunner Yngling på guld. Roman om en brott Bonniers Ernst Brunners nya roman braskar med en baksidestext som utlovar deckarspänning runt århundradets konstkupp, stölden av ett Rembrandtporträtt från Nationalmuseum år 2000. Väljer man den läsningen blir man grundligt besviken. Yngling på guld är en märklig symbios av samtida dokumentärroman och historia, men deckare är den minst av allt, fast undertiteln lyder Roman om ett brott. Egentligen har den svårt att bli historieskildring också, och som dokumenterande berättelse om brott och brottslingar håller den inte alls. Om man inte nöjer sig med den märkliga protokollprosa Brunner låter strömma över bokens första del, 195 sidor. Han håller sig nämligen till en hårdkokt spaningsberättelse om förberedelserna och genomförandet av kuppen när Rembrandts självporträtt från 1630 och Renoirs Ung parisiska stals av ett gäng fullständigt konventionella bovar. En tröttsam detaljredovisning av mobiltelefoner, bilmodeller, krognotor och andra civilisationstecken som bovarna lämnade efter sig. Samt deras färdvägar, beväpning och olika lägenheter och gömställen. Före, under och efter den ovanligt brutala och beväpnade kuppen mot museet, mer liknande ett bankrån än en tavelstöld. Ett märkligt staffage som får fylla hela bilden och förvirrar, mer än förklarar, med sin detaljrikedom. Intressant blir det när Brunner lämnat detta harvande bland halvfigurer i den undre världen och gör det hantverk han kan; den historiska berättelsen med dokumentär trovärdighet. När han alltså återvänder till den fantastiska lilla målningens tillkomst, till ynglingaporträttet som målades på guldgrund av en Rembrandt som ännu inte var trött på framgång och tyngd av familjesorger. Då skimrar Brunners prosa ikapp med Rembrandts måleri, med ett djupt och varmt dunkel som låter detaljerna vila i sin glömska, men gör stämningen och tiden så mycket tydligare. Från ett Leiden som sjöd av liv, av hantverk, handel och en rikedom som gärna bespeglade sig själv med rika porträtt och mästerliga målare. Då äntligen får Brunners prosa rytm och sug och tar sig fram med danssteg och vacker musikalitet. Den kärleksfulla beskrivningen av måleriets olika steg, kopparplåten, grunderingen, bladguldet och så själva målandet. Eller den snabba och säkra skissen av Rembrandts karriärlust och enorma arbetskapacitet, allt det som bröts med den alltför stora framgången och de alltför många döda barnen. Den romanen hade jag gärna läst. Någon verklig symbios mellan nu och då, mellan meningslösheten i Stockholms undre värld och meningsfullheten i det vitala Leidens konstnärskretsar, blir Yngling på guld aldrig. Inte deckare, inte historieroman. Stilarna vill inte samsas, den känslige och inlevande Brunner i 1600-talet får aldrig någon dialog med den smågnällige och lätt populistiske Brunner bland samtidens sjaskigare lägenheter. Inte heller får hans bovar, Lövet, Mufti och Roffe Rutten särskilt mycket liv. De blir aldrig mer än fula staffagefigurer som tar alldeles för mycket plats i en tavla som målats på rent guld.

Varken spänning eller historia

"Inte deckare, inte historieroman", konstaterar Norrbottens-Kurirens Jan-Olov Nyström om Ernst Brunners nya bok Yngling på glid. Roman om ett brott.