Dikter
Yahya Hassan
Norstedts
Ny bok
Det är ingen rimlig uppgift att recensera en diktsamling vars författare redan har intervjuats sönder och samman, är mordhotad och har ständig livvakt, har sålts i hundratusen exemplar och orsakat inre emigration hos känsligare lagda kritiker med ständig kompasskoppling mot tänkt och verklig rasism.
Yahya Hassans dikter saknar titel, boken heter lika med sin författare och bäst så. En mer eruptiv och rasande anklagelseskrift har jag aldrig läst i diktens form. I ständiga versaler står hela världen och hela varat anklagade, från islam till det egna jaget. Redan det en explosiv kombination och Hassan gör allt till explosion.
Århus Vest, ett ställe som i det finkänsliga Danmark utnämnts till ghetto, arbetslöshet, kriminalitet, invandrare. En far som åkallar den högste lika gärna som han misshandlar sin son, en mor som suckar, en hel omgivning som hycklar sig fram mellan bidragsberoende och islam. Jo, sannerligen, en salt brygd serveras i denna diktsamling. I staccato, i mästerlig språkbehandling som växlar obehindrat mellan nygjord syntax och formell och smått fulländad elegans som låter en enda dikt slänga sig mellan ett Libanesiskt flyktingläger och hopplösheten i en normaldansk skolgång. I en båge som även innehåller omskärelse, halalslakt, israeliska bombningar och en dansk skola som bränns ned av två pojkar, höga på svamp.
Jo, detta är något för de måttfulla och anständiga att läsa. Världens råhet mitt i det som brukar vara snipig konstfullhet; dikten.
En av de avslutande dikterna BESVIKELSEN borde citeras helt eller inte alls, raseriet har stillat sig, vemodet drivs i hatets närhet till en uppgörelse av biblisk storhet, med fadern, med våldet, hederstanken, ja kanske efter vad den där gamla boken kallar ”hunger efter rättfärdighet”.
Det är en diktsamling omöjlig att komma undan. Yahya Hassan lägger allt på bordet. Återstår att hantera det vi ser, för honom, för oss. Den syftar inte till medlidande, sympati eller ens någonting som kan rymmas i en kommunal kulturplan med fin värdegrund. Den bärs av en energi som i sig är så våldsam att den antingen tvingar läsaren i skydd eller i strid och vad den kan göra med författaren vill jag inte tänka på. Varje rad brinner och skriker och nej, jag har heller aldrig läst någonting liknande.
Ett eldklot far igenom samtiden, det är smått ohyggligt, ljuset, intensiteten, hettan, kraften om det träffar någonting. Vilket jag är rädd att det gör, och det blir hinsides gott och ont. Empati har jag inte, skriver Hassan någonstans i diktsamlingen. Nej, bara en slags nietzscheansk klarhet, utan moral, utan förslag, utan ansvar, en klarhet om hur allt förhåller sig.