Varje detalj viktigare än resultatet

Detaljrikedomen är enorm, en närmare titt på klänningarna, kjolarna, dräkterna och de många arbetstimmarna bakom märks. Kläderna är tunga, varje söm bär spår av Helena Hörstedts tanke och vilja med plagget. Allt sys för hand. Hon är för mycket av ett kontrollfreak för att leja bort ens delar av produktionen. I alla fall just nu. Samtidigt är hon less på att bli omskriven som hobbynörd och för att vara "töntigt besatt". Hon vill ju bara att det ska bli bra. Uppväxt i Umeå
Helena Hörstedt kommer från Umeå men flyttade till Stockholm för tio år sedan. - Det är stor skillnad på hur det är i Umeå nu. När jag bodde där fanns inga kulturinslag överhuvudtaget. Hon sydde kläder som tonåring, "det gör väl alla i den åldern", och hittade till kursen mönsterkonstruktion som 20-åring. Där blev det självklart vad Helena Hörstedt skulle syssla med. Skräddat mode. En jobbig tid på Beckmans följde, hon provade sig fram men hittade inte sin stil. Med examensprojektet fick något fart och hennes helsvarta linje blev rak. Samtliga plagg ur examenskollektionen såldes. Helena Hörstedt har sedan dess mottagit flera priser och stipendier och rosats för sina modevisningar. - Ofta blir mina kläder som en sköld eller ett skal. Det blir kanske så eftersom de är byggda på ett ganska enkelt och tunt fodral. Överlag finns det en slags skyddstanke, att man
vill försvinna in i något. I Helena Hörstedts kläder sträcker kunden på halsen. Egen ateljé
Vi besöker henne i ateljén. Den ligger på Söder i Stockholm, på en mindre känd gata. Tidigare var ateljén en äldre tants loppisaffär. När Helena Hörstedt tog över åkte allt krafs ut, väggarna målades vita och stilriktiga förvaringsskåp åkte upp. Helena Hörstedts design går inte att beskriva som steril eller "skandinaviskt" ren. Den bär spår av dramaturgi, lätt att berätta vidare om. I våras gjorde Helena Hörstedt kostymerna till Kenneth Kvarnströms dansföreställning Bolero på Göteborgsoperan. I höst syns hennes kläder på ännu en scen, då på Norrlandsoperan i Umeå. Hon funderar på om det är inom scenen hon ska jobba i framtiden. - Det passar ypperligt ihop med mitt eget jobb. Men det är modern dans och inte epok-teater som är min grej. Det var en stor utmaning att jobbar med dansare och helt annorlunda än det jag gör i vanliga fall. Det är slitage och många lyft och rörelser att ta hänsyn till. Ett verkligt precisionsarbete. - Jag fascineras av kroppen och muskulaturens uppbyggnad. Det blir mycket fokus på höfter och axlar, en slags förlängning av kroppen. Det är den som är stommen till allting och det är därför jag gör kläder. Annars hade jag kunnat syssla med någon annan typ av konsthantverk. Kollektioner för kvinnor
Helena Hörstedt gör enbart kollektioner för kvinnor, av naturliga skäl. - Kvinnokroppen är mer visuellt intressant. En kvinna kan man klä utan att det blir maskerad av det. Ofta utgår jag dessutom från en ganska klassisk timglasform. Det ultrafeminina blir svårt att kombinera med en man. Att bara använda den släta sidan av tyget är inte hennes stil. Istället jobbar hon med kontraster mellan slätt och ruffigt, blankt och strävt. Helena Hörstedt serverar te i vitt 1970-talsporslin med bruna prickar och hjärtan. Helst vill hon ta sig utomlands, där tror hon att det finns en marknad och ett vidare existensberättigande för kläderna. Tre svarta provdockor står framför den stora väggspegeln i ateljén. Fönstren går nästan ned till golvet, hon öppnar upp jalusierna och släpper in dagsljuset. Trots att samtliga plagg är svarta syns det att färgen svart är i olika lager. - Det är mer olika svärtor än nyanser av svart som intresserar mig. Strukturen bygger upp formen för mig. Japansk pappersteknik, origami, är namn på en teknik som dyker upp för att försöka beskriva Helena Hörstedts arbete. Vill hon hellre kallas för konstnär än modesigner? - Jag tänker inte så? Jag vill inte bestämma mig för ett fack överhuvudtaget. Jag har funnit en plats där jag gör vad jag vill.

Varje detalj viktigare än resultatet

Inte en enda skiss. Bara en känsla, en vetskap i huvudet om hur hon vill att det ska se ut. Så börjar arbetet när Helena Hörstedt sätter ihop en kollektion. Fotografering när jobbet är klart. Sedan iväg, säljes, ut för visning eller tidningsplåtning.